Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talar ivrigt, lysa tänderna, stora och
vita. Han ler skälmskt men med
någonting ängsligt och skyggt kring ögonen.
När Gunhild lämnade det lilla gula
huset i staden, föräldrahemmet, satt
han bredvid henne i kaleschen. Herr
Abraham fanns icke. Det var han, som
följde henne uppför Hviskingeholms
breda trappa. I brudkammaren, i det
sommarheta mörkret var det han.
Till en början trodde fru Gunhild,
att denne okände skulle rädda hennes
liv. Ungdom är dårskap. Hon vandrade
under lindarna med sin vän. Hon hörde
honom tala, hon stödde sig mot hans
skuldra. Ibland ville han locka henne
bort från Hviskingeholm. Han var en
vandrare, och all världens långa,
krokiga och hemlighetsfulla vägar lockade
honom. Men fru Gunhild skrattade
småklokt och nöp honom i örat. Hon
kunde också säga: Gå din väg —
För att göra honom illa. Men hon
visste, att han icke skulle lämna henne.
Fyra runda år levde de lyckliga,
vandrade under lindarna, där allt folket
såg dem och icke såg dem. Herr
Abraham var gårdsfogden, som bar arbetets
tunga, på det att dessa båda skulle leva
ostörda och lyckliga. Hemligen
lyckliga.
Hon förblev länge ung. Den okände
räddade henne, förde henne utanför
det, som åldras. Men den afton, då
hon med ljuset i hand prövade 1111—
Britas ögon, den aftonen kom hösten.
Och hastigt. Hon förstod, att hon
syndat med sina hemliga tankar. Det
är rättvist, att Gud straffar den, som
listar sig ut ur livet och njuter en
lönnlig glädje.
Fru Gunhild vandrade icke längre
under lindarna. Hon drev bort honom,
som ville vara när henne alla tider och
allestädes. Hon satt till bords med den
solkige herr Abraham. Och de gråvita,
klumpiga små tingestar, som nästan
osedda vuxit upp vid hennes sida, de
voro hennes barn komna ur hennes
kved, närda av hennes mjölk. Värmda
av hennes kärlek.
Hon var likväl ännu ganska ung.
Hon trodde, att straffet i sig innebär
förlåtelse och gottgörelse. Och hur
gruvligt straffet än hade blivit, tyckte
hon likväl, att hon gott skulle kunna
bära det. Hon visste icke, att ett liv i
lönndom är urbota brott.
Då var det, som Gud ville visa
henne, att han ännu ägde några
obrukade redskap i sin pinokammare.
När hon för fjärde gången blev
havande gav han henne den vissa tron,
att hon skulle föda ett gossebarn.
Genast började fru Gunhild undra över
honom. Det var besynnerligt att bära
i sitt sköte ett gossebarn, som en gång
skulle bliva en ung man. Guds straff
hade givit henne skygghet för alla
tankar, som icke rörde sig kring den
dagliga gärningen. Men hon kunde icke
förstå, att det skulle finnas något ont
eller farligt i att tänka på sonen. Dessa
tankar voro starkare än det dagliga
arbetets och likväl oskyldiga och rena.
Då var det, som Gud ville visa
henne, att han ännu ägde ett obrukat
redskap.
Om aftonen, när barnen gått till
vila, brukade fru Gunhild stiga ut i
parken för att hämta svalka. Ibland
var herr Abraham henne följaktig. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
