Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i lås och går bort och sätter sig i
fönstersmygen.
"Vad tänker du på?" frågar han.
Hon skakar sakta på huvudet. Men
plötsligt hejdar hon sig, slår upp
ögon-nen och säger:
"Lilja, jag har en bön."
Herr Abraham drar de buskiga
bry-nen högt upp i pannan och stirrar på
henne.
"Jag ber dig," fortsätter fru
Gunhild, "att barnet måtte få kallas Judith."
"Judith? Efter vem?" undrar herr
Abraham och tillägger: "För resten
tör det väl hända, att det blir en
gosse."
Fru Gunhild ler. Hon bläddrar
med kopparsticken, sätter dem
samman två och två. Ur en vacker driven
silverkanna häller Måttligheten sin
kristallvita dryck. Strålen är tunn och
glänsande som en silvertråd. Justitia
blickar manligt lugnt, men man kan
se, att hon är en kvinna, ty när hon
tar till svärdet, griper icke lillfingern
som de andra fingrarna utan står lätt
krökt, utåtböjd. Fortitudo är en
jungfru i pansar. Mjuk och rund och mild
lyfter Hoppet sina blickar. Tron vaktar
sin lampa.
Detta är således de sju ädla och
starka kvinnor, som bättre än
någonting annat förmå bevara och skydda
människans liv. Skydda mot de
fientliga makter, som sträva efter att göra
människans liv splittrat, trasigt, löst till
sin hopsättning, utan sammanhang,
otydligt, meningslöst. Fru Gunhild
tänker, att hon skulle vilja bjuda de
sju Damerna till fadderskap.
Herr Abraham stönar.
"Hur går det med slåttern?" frågar
fru Gunhild.
Herr Abraham jämrar. Regnet
har kommit över dem. Det finns ingen
möjlighet att göra vålmar med hattar,
eller att få upp hässjorna. Höet är
redan förstört, han ser hela skörden
förstörd, han måste sälja sina
kreatur —
"Huset går vind för våg. Och här
sitter du och tänker på nya utgifter,
ständigt nya utgifter."
Fru Gunhild betraktar Visheten.
Hon njuter av den lugna, klara,
genomskådande blicken. Hon ser i Vishetens
spegel och tycker sig skönja ett litet
flickhuvud.
Då säger fru Gunhild:
"Nu tror jag, att allt skall bliva
gott. Min Judith skall vara allt det,
jag längtat efter —"
"Vad har kära Gunhild längtat
efter?" frågar herr Abraham.
Men hon kan icke svara. Hon kan
icke säga honom, att hon letts vid
hans fulhet och småaktighet. Hon kan
icke säga, att hon längtat sig mjältsjuk
efter någonting annat, någonting friskt
och glatt, obekymrat, stolt och vackert.
Hon kan icke förklara, hur hon
överflyttat denna längtan på barnen. Hon
kan icke säga, att hon hyst agg till hor
nom, därför att hennes barn voro
honom lika i fulhet och småaktighet.
I stället lägger hon ut
kopparsticken på bordet, pekar och säger:
"Käre Lilja, vi skola önska henne
de sju dygderna och ett lätt, förnöjsamt
sinne. Är icke det en stor faddergåva.
Och till billigt pris —"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
