Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Vad ska vi ge dig? Patron har
själv kört bort dig. Hur ska det gå,
om han får veta —"
Marianne och Lill-Abraham kommo
till. De ställde sig längst bort i
spisel-vrån och stirrade på Elin. När pigorna
bådo Marianne, att hon måtte hämta ett
stycke lärft, vred hon sig oroligt och
kom sig icke för att svara. Brita
trevade omkring sig, och när hon funnit
Judiths arm, sade hon:
"Kom syster. Jag ska hämta min
svarta klädnad och min speciedaler."
Alla barnen gjorde nu som den
blinda, de hämtade var sin speciedaler
och var sin klädnad. Mynten staplade
de upp i en liten hög på bordet,
kläderna lade de i Elins knä. Men Elin
blev rådlös och visste icke, vad hon
skulle taga sig till med kläderna. Då
förstod Brita, att barnet måste vara
helt litet. Hon rodnade över sin
dumhet.
"Jag blinda kräk," mumlade hon
och trevade sig bort till dörren. I
detsamma inträdde herr Abraham.
Alla barnen så när som på Brita
makade sig ut genom köksdörren och
ställde sig under fönstret.
Far gnällde så sakta. Först tog han
ifrån Elin kläderna. Därnäst tog han
den lilla högen speciedaler. Det var
faddergåvor från onkel Bourmaister
och barnen kunde inte vara så
otacksamma, att de kastade bort sina
faddergåvor. Under det han talade om detta,
makade han sakta bort mjölkbunken
och limpan. Och plötsligt skrek han
till så att det hördes långt ut på gården:
"Inte ska du ha mat i mitt hus,
ditt lösaktiga stycke!"
Därpå blev det tyst, och barnen
trodde, att far hade gått sin väg. Judith
stack huvudet inom dörren och vinkade
åt de andra, att de skulle följa. Men
när de väl kommit in, sågo de, att far
stod bakom dörren till spiraltrappan.
Och i dörröppningen stod mor.
Nu sker här en stor olycka, tänkte
Judith. Hon fick genast klart för sig,
att endera skulle mor eller far duka
under. Endera skulle far gnälla och
jämra, så att de allesamman måste ut
ur huset och vandra på vägarna med
tiggarpåse. Eller också skulle mor
hålla domedag med bok och ris. Och
far skulle aldrig mer drista sig till att
gnälla.
Men mor höll icke domedag. Hon
steg fram till bordet, där Elin satt och
grät. Hon talade med henne så
lågmält, att barnen ingenting hörde. Far
stod alltjämt bakom dörren. Kanske
trodde han, att mor icke skulle
upptäcka honom. Mor gick några slag av
och an över köksgolvet. Ibland var
hon far så nära som handen är lång.
Då tryckte han sig upp emot väggen.
Och mor tycktes verkligen icke se
honom. Hon vred huvudet en smula åt
sidan och talade sakta för sig själv.
Slutligen stannade hon mitt framför
barnen, och det var som om hon först
nu hade fått sikte på dem Hon strök
Judith över hjässan och såg henne in
i ögonen, även de andra barnen gav
hon smekningar.
Och plötsligt sade hon alldeles högt
men på samma gång stilla och lågmält.
"Kära mina barn, varer
barmhärtiga."
Hon upprepade flera gånger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
