Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över hela kroppen. Det förundrade fru
Gunhild. Men han, som stod bakom,
berättade att det ännu var tidig vår och
kallt. Och aspen är så frusen. Då
tyckte hon synd om aspen och hängde
över honom herr Abrahams nattrock.
Därigenom blev hon också lättare till
sinnes och ville dansa. Men han
pekade på gräset, som hon trampade ned.
Hon slog armarna kring hans hals och
gick så lätt över gräset, att inte ett strå
böjdes. Men väl kittlade de hennes
fötter, de skälmarna.
Och de vandrade länge och vida,
stannade, sågo, rörde vid allt och voro
mycket lyckliga och tanklöst glada som
barn.
I skogsbrynet mötte de en karl.
Bakom tallen stod ännu en. Och ett
litet stycke längre bort bakom enröset
gömde sig många. Det var gårdsfolket.
Gunhild tänkte, att det nu var tid att
springa. Men det ville han icke. Det
skulle se galet ut. Folk kunde tro, att
hon var sjuk, och genast skulle de kasta
sig över henne. Därför gick hon lugnt
framåt. Han lämnade henne, det var
bäst hon var ensam. Hon redde sig
bäst ensam. Hon gick rakt på karlen
och han vek åt sidan. De gömde sig
alla bakom träd. De vågade icke
komma under hennes ögon.
Hon gick väl många mil och ingen
vågade röra henne. Hon gick väl så
långt som till månen. Ända till dess,
att den räven Lilja blev henne för slug.
Han tog henne så vackert under armen,
och hon kunde alls inte tro, att det var
Lilja. Men när hon kom i allén
förstod hon, att Lilja lurat henne. Då
började hon skrika:
"Tar du mina smycken, du
girig-buk? Tar du mina ögon, du girigbuk?
Tar du min salighet, du girigbuk?"
Därmed fortsatte hon hela allén
uppför och kände en stor lättnad vid
att få skrika. Men när hon kommit
upp på gårdsplanen, såg hon
Lill-Abra-ham och Marianne. Nu tiger jag,
tänkte hon, nu måste jag tiga. Jag är
väl inte människa att skämma ut mig
inför mina egna barn. Vad ska de tänka
om mig?
Hon gjorde våld på sin mund, hon
höll armen för. Det hjälpte icke. Hon
var maktlös. Den där människan, som
hon vaktat så många långa år, nu hade
hon sluppit lös. Det var hon som
skrek.
Och hon skrek ännu i förstugan
och trappan. Men i alla fall skulle hon
väl tystna, när hon gick förbi Britas
dörr. Där stod den blinda i
dörröppningen. Nu skulle hon väl visa, att
hon var en kristen människa. Hon
kunde väl inte plåga livet ur sitt blinda
barn.
Och verkligen gick det lyckligt.
Ty just som hon kom uppför trappan
mötte hon Judith. Herr Abraham
gjorde ett tecken, att Judith skulle gå
åt sidan, och flickan tryckte sig upp
mot vägen. Det var som förr, när hon
hade dansat och mor kom på gången.
Och nu fick hon äntligen makt med
sin mun och sade:
"Du! Du har vackra ögon, du!"
Hon sade det alldeles lugnt och
naturligt. Kanske endast lite för
högljutt. Och strax därpå brast hon i
skratt och måste åter trycka armen
mot munnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
