Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hon hade varit ute efter en massa
stora kålhufvuden. Men det var det
inte. Alfhild stirrade ett ögonblick på
innehållet i förklädet och föll nästan
handlöst ned på stolen. Den röda
färgen försvann långsamt från hennes
kinder, och hon fick ett uttryck af
förskräcklig vedervilja. Det ryckte litet
kring munnen, som om hon känt
kväljningar.
"Ja, det är inte trefligt," sade Tyra
medgifvande. Hon såg också ned i
förklädet. Det, som af tecknat sig som
kålhufvuden, var en hel liten samling
blåa vattenkaraffiner. De sågo ut att
ha legat i stillastående vatten och det en
rundlig tid, ty somliga voro alldeles
öfvertäckta af mörkgrönt och brunt
slem.
"Det var för otäckt," sade Alfhild
svagt. Hon satt och såg ut, som om
hon velat svälja, men inte kunde. Med
ens ryste hon till. "Snälla Tyra, så
förfärligt."
"Det är så svinaktigt, så man kan
gå åt," sade Tyra, fortfarande lika
villigt. "Jag skall säga fröken von Lake,
att mycket i pigväg har jag varit med
om i min dar, men knappast maken."
"Aldrig hade jag kunnat tänka mig
någonting så gement." Alfhilds röst
var nästan flämtande.
Tyra tryckte snibbarna af förklädet
mot magen, för att fröken Alfhild skulle
slippa sitta och titta på innehållet
längre.
"Nej, det är det. Somligt kan man
räkna ut, men en del saker, som de
ta sig till med, kan en vanlig
människa aldrig tänka sig. Och det värsta
är, att man aldrig kan göra dem någon-
ting för det. Inte ett dugg heller. Om
de också hade fått lifvet ur fröknarna,
så skulle ingen ha kunnat komma åt
dem." Tyra såg hektisk ut.
Alfhild såg ett ögonblick på
förklädet. De blåa ögonen blixtrade till-
"De ska ögonblickligen få ge sig
i väg!"
Tyra gjorde en liten egendomlig
grimas.
"Ge sig i väg?" Hon gjorde en
rörelse utåt med förklädessnibbarna.
"Snälla fröken von Lake, det finns
ingenting, som de hellre vill än flytta.
Det är det enda, som de riktigt sätter
värde på. Och då ge de sig bara i väg
till någon annan stackare och få lifvet
ur den. Nej, men det finns ett annat
sätt." Hennes små mörkgråa ögon
blefvo plötsligt mycket pigga. "För jag
hoppas till Gud, att de ä’ lagstadda?"
"Jo, det vill jag lofva," sade
Alfhild nästan bittert. "Ända till den
tjugufjärde april nästa år, bägge två."
Tyras ansikte lyste upp. Hon
tryckte förklädessnibbarna med en viss
ömhet mot magen.
"Det är bra skönt med landet, för
där är det ändå ordning — med
somligt," tillade hon dröjande. "Nu, ser
fröken von Lake, så skulle jag — ifall
jag vore fröknarna — göra så här. Jag
skulle låta sötnosarna stanna kvar,
men jag skulle försöka lära dem en
sak." Hon af bröt sig och såg nästan
farligt beslutsam ut. Alfhilds ögon
vidgade sig ofrivilligt litet.
"Hvad då?"
"Veta hut. Fröken tror förstås, att
det inte går, men det gör det. Jag har
sett sådana där äkta pärlor förr. Ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
