Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Plötsligt var det någonting, som
fångade Magdas uppmärksamhet. Hans
hand, som låg på dörrlåset, var sotig.
Det gick två långa strimmor tvärs öfver
den. Den där förfärliga lusten att
fnissa till dök upp inom henne med en
makt, som var oöfvervinnelig.
"Men för den skull kunna vi väl
hälsa på hvarann." Hon sträckte fram
handen och skrattade till.
Karl Edvard fick tti spändt uttryck,
som om han hört ett öfverväldigande
ljud, men ville låta bli att blinka.
Handen lämnade dörrlåset, och han höll
upp den. Han kunde inte ha sett
annorlunda ut, om han hållit upp en
huggorm.
"Det är alldeles omöjligt. Jag är
så förskräckligt sotig."
"Hvad har ni gjort då?"
"Har försökt elda i spisen."
"Snälla ni."
"Jag begriper inte, hur folk kan
få eld i en spis," sade han kort. Det
lät, som om han försökt försvara sig
mot någonting.
"Och hvarför skall ni prompt ha
eld i spisen?" sade Magda nästan
deltagande.
"För att jag tänkte, att jag skulle
äta frukost. Vi bruka äta så här dags."
"Då skall ni också göra det."
Magdas ton blef plötsligt mycket
öfver-tygad. Men hon tystnade hastigt och
slöt munnen. Det ryckte två tag i hans
ögonlock.
"Ja, men hur ska det gå till?"
Magda smålog med ens, och det var
ttt leende, som inte riktigt passade ihop
med hårbucklan. Det såg nästan
landt-ligt snällt ut.
"Tänk om jag skulle ta och hjälpa
er?"
Karl Edvards händer åkte ofrivilligt
ned i rockfickorna. Det var en rörelse,
som Jenny skulle ha känt igen, och
som brukade reta henne gränslöst. Han
stack alltid händerna i rockfickorna,
när han hade lyckats lassa af någon
syssla på henne. Det kom en outsäglig
lättnad i hans fysionomi.
"Skulle ni vilja det?"
Magdas kyliga ögon fingo ett
uttryck af spänd nyfikenhet.
"Jo, gärna. Det vill säga, om jag
kan. Hvad skall ni ha till frukost?"
Karl Edvard drog sig undan, och
köksdörren gick gnisslande upp på vid
gafvel. Magda kunde inte undgå att
observera, att han blinkade två gånger.
"Jag tror, att jag skall ha det, som
står på köksbordet. Jenny sade nog,
hvad det var, men jag har glömt det."
På bordet stodo en del tallrikar och
burkar. Magda lyfte af locken och
tittade. Hvad allting var fint och trefligt
inlagdt. Och det var kolossalt, hvad det
såg godt ut, Fast hon egentligen var
stopp mätt, såg det precis lika godt ut
för det.
"Det var mig ena förfärliga
människor. Plättar och jordgubbsylt och
äppelkaka och ägg och skinka. Men
inte kan ni väl äta alltihop det här till
’ frukost?" Hon tittade upp med ett
uttryck af spändt intresse.
"Nej, det kan hända, det. Men hur
ska vi göra, då?"
Det kom något affärsmässigt i
Magdas uppsyn.
"Vi? Ni skall naturligtvis inte göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
