Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någonting alls. Om ni bara säger, hvar
jag skall duka, så sköter jag resten."
"Vi bruka förstås äta ute i
ber-sån —" Han afbröt sig. Magda höll
på att ta af sig hatten. Det var en
landshatt af jättelikt omfång, öfversållad af
violetta blommor. Han gick fram och
ställde sig att stirra på den.
"Det var förfärligt vackert."
"Tycker ni?"
Han vände sig om och såg på henne
med ttt märkvärdigt uttryck. Hon
kunde inte hjälpa det, men hans ögon
påminde litet om tant Marthas. Bara
med den skillnaden, att när han såg ut
så där, föreföll det inte egentligen
fånigt.
"Jag kan aldrig glömma fröken
Möllers klänning i söndags," sade han
långsamt. "Det var det vackraste, jag
någonsin har sett. Rätt som jag sitter,
så kommer den för mig."
Magdas mörka hy fick en tämligen
liflig kulör.
"Tänk att ni, som är herre, kan ha
en sådan uppfattning af kläder. Själf
tyckte jag egentligen inte, att den blef
så lyckad, som jag hade velat. Jag hade
väntat mig mycket mera af bården.
Men man bedrar sig ofta på bårdtyger."
Karl Edvard såg på en gång
frånvarande och skarpt frågande på henne.
Ett ögonblick bet han sig i läppen.
"Bården? Jaså, var det en bård
på?"
"Snälla herr Mark, det var ju den,
som gjorde alltihop." Magdas röst hade
hela tiden varit dämpad, och hvarför
den var det, det visste hon. Men
hvarför den just nu blef osäker, det visste
hon inte.
’’ Bården ?’’ sade han om igen. "Ja,
det har fröken rätt i. Det var
någonting, som gick uppifrån och ned i
sicksack, ungefär som en blixt. Ja, det var
otäckt." Han stirrade ett ögonblick
på henne. "Men det violetta, det var
underbart."
Magda gjorde en svag rörelse som
för att tala, men det blef ingenting af.
Och så godt var kanske det. Ty det var
naturligtvis bården, som hade varit
modellens bärande idé. Hon tog långsamt
af pergamentpapperet från syltburken.
"Jaså, herr Mark tycker om
violett?"
Karl Edvards ögon följde hennes
fingerspetsar, som sysslade med snöret.
"Jag tycker, att violett är oändligt.
Det finns inget slut på violett."
Magda löste upp knuten på snöret
noga och en smula omständligt. Det var
verkligen en rolig människa. Det vill
säga, att det var han inte heller. För
han gjorde just ingenting annat än stod
och stirrade. Och medan han stirrade,
såg han helt andra saker än hvad man
själf såg. Om man inte hade vetat, att
det var, för att han var så begåfvad, så
hade det nästan varit kusligt.
Hennes ögon gledo pröfvande öfver
sakerna på bordet.
"Om jag tar smör och bröd och ost
och rädisor och skinka och ägg, blir
det bra?"
"Tack, det blir förskräckligt bra."
"Och kaffe förstås?"
"Ja, tack."
"Då gör jag först upp eld, och sedan
dukar jag." Magdas röst var dämpad,
men glädtigt merkantil. Tänk, att egent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
