Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Direktör Groths ångest. Av Henning Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi gå till vänster i den långa basarens
skugga — skynda på litet! — och sen
runt torget under arkaderna till Västra
Handelsgränden, vidare genom Gamla
Klostergatan ända upp till Trehörnet,
där är gårdsporten till baksidan av
hotellet. Halka inte på trappflisorna, de
äro hala som is.. ."
Den avsigkomna sjömannen Frans
följde utan vidare främlingen.
Snöglop-pet höljde dem som kalla gardiner,
vilka fläktade, drogos fram och
tillbaka, rullades upp och ned och
understundom sveptes runt dem i virvel. I
portikerna hade hopats höga drivor och
de blanka, stora golvkvadraterna i
torggalleriet voro frusna och liknade
speglar under det elektriska ljuset. Här
såldes om sommaren blommor och
frukter, men nu var allt tomt, och
pelarna kastade skuggor som sågo ut som
gapande vallgravar. Och över och
under välvningarna dansade flingorna
till vindarnas pip och visslingar.
Den krokiga Klostergatan låg i lä
och här var det svart, ty de få lyktor,
som funnos, voro alla släckta. Endast
i några små låga och sneda fönster
trängde ett sken ut genom röda
gardiner.
Trehörnet var ett gammalt kyrktorn
med låsta, rostiga järndörrar, en ruin.
Spiran var borta och så gott som hela
skeppet nedbränt, de murlämningar,
som funnos, voro sotsvarta. Men där
steg hotellets bakre fasad som en
fästningsvägg och med en murad, rund
och gul jätteskorsten. Och här stötte
ett halvt dussin små medeltidsgator
ihop med hus, vars fallfärdiga ryggar
kommo dem att likna böjda och
värk-brutna åldringar, som makat sig
samman i viskande samtal inför den
brutala nybyggnad, vilken stängde deras
väg.
Frans undrade hur mannen ville
komma in, men han vågade inte fråga.
Här var läställe och stormen
hördes blott som ett avlägset mummel.
Främlingen visslade två gånger.
Två skarpa skärande signaler, ganska
korta, men med en ångpipas gälla ljud.
— En sån tunga! tänkte sjömannen
beundrande. Han hade ovillkorligt
spruttit till och sett sig omkring. Men
ingen syntes.
En liten dörr öppnades och en
cykellykta höjdes ur mörkret. Det
stod en karl i portgången och han såg
ut som en smutsig kock. De slunko
in som skuggor och dörren stängdes.
Det bar hän över en asfaltgård där
snön låg i hopar kring tomlårar,
lufttrummor och skylights, in genom en
cementgång fylld av imma, köksos och
diskångor, uppför en baktrappa och så
äntligen genom en järndörr ut på en’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
