Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Direktör Groths ångest. Av Henning Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och han reder sig bättre än en —
ja —"
Den osynliga svarade icke.
"Det är icke minnet av henne/*
fortsatte direktören sina drömtankar,
"nej då! Vad jag är rädd för, vad jag
besväras av, det är min sjukdom och
— och fruktan för inbrottstjuvar. En
natt komma de nog!"
"Det händer så mycket, man läser
så mycket—jag har ju rest så mycket,"
spann slummermonologen vidare. Stora
stadsvyer framträdde, tågade förbi i
långa fasadrader, än med
bulevard-träd, än längs en flod med många
broar, än enformigt kala väggar med
hundratals likformade fönster. Det
kom torn, butiker, kajer. Där var
London och Paris och Berlin. Och stora
fabrikssamhällen med besynnerliga
namn, svarta skorstenar och flammande
ugnar. Där var börser och banker och
till sist en helt annan man än
bokhål-lar Andersson. — Direktör Sibbe
Groth, stod det på hans litograferade
visitkort.
Vilken korrespondens! Som en flod
forsade breven fram, en lång vit flod»
där kuverten med olika länders firmor,
frimärken, stämplar och sigill brötos
som vågor. Det tog aldrig slut. Och
vilka frågor, förslag, anbud . . . Stora
affärer, djärva planer, det gällde
länder och riken ibland. Krig, till och
med. Allt handlade om pengar, lån,
finansoperationer, förmedlingar och
procenter som endast de förre, de
riktigt invigda, hade en aning om. Men
också andra brev — tiggarbrev,
sal-monibrev, hotelsebrev, vanlig
black-mail, skandal och polisbrev. En gång
— en gång (men det var länge sedan)
kom ett brev med bön om hjälp . . .
Från din son Frans, stod det. Han
ville lämna landet, fara utrikes. Han
for visst också? Javisst. Ty senare,
långt senare, kom ännu ett brev. Han
var sjuk, dugde icke mer till sjöman
— hade fått febern i Argentina. Och
ännu ett sista brev, men då fick
svenska konsuln ingripa. Slut. Det
som varit var förbi. — "Inte sant, du?
Betalt en gång för alla, inte sant?"
Men den osynliga svarade icke.
Nu snöade det igen, men det var
snö mitt i solen och snö i alla färger.
Det var konfetti.
En lång solvit strandpromenad med
en kortege av vagnar i ett regn av
rosor under palmer och apelsinträd.
En vit kvinnlig pjerrot, en pierrette,
slungade en handfulll konfetti mitt i
ansiktet på svensken. Och så
skrattade hon klingande och uppsluppet med
röda läppar under halvmasken. Han
tog henne under armen.
Vilket liv vid söderns underbara
strandremsa där hav och himmel
möttes i lika blånad, och alptoppar och
molntappar hade samma snöfärg. När
nätternas stjärnor speglades i
Medelhavet vilade Pierette ombord på
lustjakten, som tillhörde bankiren från
norden. Och om dagarna rullade hans
guld för henne i ett kasino eller en
lyxrestaurang.
Det fanns endast en skugga i detta
solliv och denna skugga var (försökte
han att skämta) icke svart utan röd.
Men skämtet passade icke som skämt,
ty rent symboliskt tänkt var en röd
skugga nästan hemskare än en svart.
Han skulle hela sitt liv minnas en
afton. . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
