Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Direktör Groths ångest. Av Henning Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stare i kamorrastöten — det ohyggliga
knivhugg, som gives lömskt nedifrån
och upp mot ljumsken, och vars sår ej
kan läkas. Och när han blev galen
och ögonen sprutade eld såg hans hår
och skägg ut som blod — så rödhårig
var han. Den röda Antonio. . . Men
nu var han — Madonnan lovad! —
långt borta och visste intet. Han reste
med en akrobattrupp från stad till stad,
by till by, marknad till marknad. Men
snart var han hemma, han kunde
komma vilken dag som helst. Och nu
pratade man om henne — alla de
avundsjuka, de svartsjuka, de gamla
käringarna, de unga slinkorna, de med de
onda ögonen. Därför följde hon sin
rika vän från norden, vart han än ville
resa, hon älskade endast honom och
det fanns icke mer i hennes hjärta
någon vild och galen Antonio — han
kunde gå till slinkorna och slå dem
och kyssa dem så mycket han ville —
Marita slingrade sina armar om
hans hals och upprepade de glödande
orden på ett språk som rann över
hennes röda läppar likt smälta ädelstenar.
Därpå stötte hon honom häftigt ifrån
sig och skrek till som om hon fått en
stilett i hjärtat. Hon blev vit, stel och
kall som marmorn, och föll baklänges
— han trodde hon dog.
Vad var det?
Bankiren kände vart hårstrå styvna
och en iskyla breda sig från huvudet
ned över axlar och bröst som ett dok.
Mitt framför honom höjdes ett huvud
över terrasskanten, ett par skuldror,
en bål, en arm och en hand med en
kniv. Detta huvud bar en slokhatt,
men under brättet föll en stripig röd
pannlugg och under luggen gnistrade
två vansinniga ögon, och en förvriden
mun omramades av eldröd skäggborst.
Mot en gammal kuskkappa glimmade
ståibladet i det svaga ljuset från de
flämtande lamplågorna.
Det blev blott en sekundsyn. I
nästa ögonblick störtade hotelltjänarna
in från alla håll och kanter, flickans
skri hade hörts genom hallar och
korridorer som ett nödrop av ångest inför
döden. Lövverket stod tomt och svart,
i den vindstilla natten hängde bladen
tunga som av järn och endast nere vid
murens fot rasslade några lösta stenar
när de rullade ut i den eviga dyningen
mot stranden.
III.
I den nattliga tystnad som
härskade i det stora hotellet, och vilken
så att säga underströks av de dova
pulsslagen från en dynamo djupt i en
källare, hördes en viskning ur
fönster-alkoven. Det var Argentina-Frans:
"Är han död?"
"Nej," svarade den rödhåriges hesa
stämma, "icke ännu, men snart."
Direktör Groth kände hur hjärtat
upphörde att slå. Det högg i halvorna,
klaffarna värkte, någon tummade och
tryckte på den stora muskeln och
blodet stannade i kamrarna. Nu kvävdes
han, lungorna voro fyllda, organismen
orkade icke mer, det var slut. Ådrorna
stoppades upp av kalk, njurarna voro
ruttna svampar och magen ett kräftsår.
I levern vältrade sig mask. Hjärnan
rämnade.
Vad hjälpte alla piller. Som i ett
allt klarare töcken såg han olika
läkares olika mottagningsrum i olika länder
och städer. Där var alla slags
doktorer, professorer och specialister med
titlar, band och ordnar. Han
igenkände berömda kurorter, brunnar och
bad, fjäll och skogstrakter, sanatorier,
vilohem och hotell. Han läste recept
och föreskrifter, avhandlingar och
die-tiska matsedlar. Men bakom
töckenförlåten, vilken var genomskinlig,
väntade en kista, en likvagn, en grav eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
