Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Direktör Groths ångest. Av Henning Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en kurre som skrivit Livet en, dr öm
och en annan vände om på det och
fick det till att heta Drömmen ett liv?
Strunt samma, han hade inte läst
någondera, man hade min själ nog med
sina egna drömhistorier här i livet utan
att behöva höra andras. Hur skulle
nu natten bliva, när han inte fick taga
någon slags sömndryck och hade sovit
både natt och dag? — Det var ju sant,
han hade sekreteraren . . .
Groth ringde.
En ung man kom in. Han var blond
och militärisk och tillhörde också
reserven. Den stramt välsittande
kavajkostymen såg ut som om den kommit
från skräddaren samma dag.
"Herr direktörn —"
"Ja, var så god och sitt, löjtnanten."
Löjtnant Svanström satte sig.
Bankiren gjorde några
inledningsfrågor hit och dit om post, telegram
och så vidare. Därpå .gick han rakt på
sak:
"Det finns kanske, kanske, en
person i livet vid namn Frans Andersson,
troligen sjöman, eller före detta
sjöman, eller något liknande, förmodligen
här i landet, i en kuststad, måhända
denna, rent av! Ålder, ungefär
trettiofem år, svenskfödd — ja, för resten i
Stockholm. Föräldrar — okända."
Groth tystnade och spände ögonen
i herr Svanström. Sekreteraren såg
uppmärksamt och lugnt tillbaka utan
att förändra en min.
"Löjtnanten!"
"Direktör!"
"Jag ville gärna ha fatt i denna
man."
"Får jag själv bestämma hur?"
"Helst."
"Då tror jag det skall lyckas, om
han lever."
"Det är bra. Blott en fråga:
konsulatet?"
"I sista rummet,"
Det sköt en blixt ur Groths kallt
nervösa ögon :
"Bra!"
Han gnuggade händerna:
"Han är bra, den där! Om alla
kunde få officerare till sekreterare så
spardes mycken tid..."
Och han beslöt att sova utan tanke
på hjärnspöken. — Dagen tillbringade
han med att lägga patiencer, den
sortens som alltid gå upp och kunna
läggas i sömnen eller av blinda. Då
han lagt tolv föll han i sömn och sov
som ett barn ända till nästa morgon.
Klockan elva kom sekreteraren med
svensk post. Herr Svanström sade
liksom i förbigående:
"Jag tror att redan i
eftermiddag ..."
"Omöjligt!"
"Få se."
Direktör Groth intog luncheon i
grillrummet tillsammans med
professorn. Hotelldirektionen hade placerat
en kristallvas med la Francerosor på
bordet.
"I december," log professorn, "den
kommer på räkningen."
Bankiren svarade muntert:
"Hå, de finnas redan på papperet.
Jag har tyvärr aktier i bolaget. Men
går det som jag hoppas skall jag nästa
frukost låta dekorera hela matsalen."
"Vilket utmärkt humör!" sade
läkaren (och tänkte på sin räkning),
"ni är icke bara fullt återställd, utan
tio år yngre. Det är egentligen en
nervkur att ligga sjuk."
Groth drack en droppe Xeres till
sitt halva auvergnepäron och rökte
två bloss på en cigarrett. — Jo, han
kände sig verkligen vid briljant vigör.
Efter middagen arbetade han en
smula. Dikterade brev och läste litet
korrespondens. Till middagen inbjöd
han löjtnant Svanström, De åto i en
privat salong.
59. — 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
