Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Strövtåg på havets botten. Av Ax. Lindblad. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom vattnets och hjälmglasets inverkan
förefaller dubbelt större än den i
verkligheten är. Första tanken hos
dykaren vid ett dylikt otrevligt möte lär
i regel vara att stiga upp till
vattenytan eller att söka taga till benen ■—
en dum tanke, ty hajen har den vanan
att gå till anfall när det avsedda bytet
ger sig på flykten. Fruktar dykaren,
att hans bara händer skulle kunna
locka den rovgiriga fisken, är det bäst
att stoppa dem under bröstskölden och
8. På sköldpaddjakt.
att genast, sedan hajen avlägsnat sig,
ge signal till upphalning, under det
man under uppfärden genom
spark-ningar med benen söker att göra så
mycket väsen som möjligt. — Om
dykaren håller sig stilla en stund, blir
han ofta omringad av en väldig massa
fiskar som med öppna munnar och
stirrande ögon beskåda honom,
säkerligen och med skäl finnande honom
vara en högst ovanlig och mycket "ful
fisk". Många ha till och med
dristigheten att nappa efter hans fingrar; men
lyfter han endast sina armar — vips
är hela skaran försvunnen.
Dykare — särskilt sådana, som
idka pärlfiske — försumma ej att
stoppa i sin korg en godbit, om de finna
någon. Hit höra exempelvis
havskräftor, sköldpaddor m. m., fast
infångandet av åtminstone de senare kan
vara besvärligt nog, vilket torde
framgå av följande berättelse av en dykare:
"Minnet av mitt första
sammanträffande med en sköldpadda," berättar
han, "står ännu livligt för mig. Man
hade ’förtalt mig, att jag borde närma
mig djuret rakt bakifrån och gripa tag
framme i skalet, lyfta det mot mitt
bröst och låta mig hissas upp. Genom
detta grepp kom sköldpaddans huvud
uppåt och skulle ej kunna röras i någon
annan riktning. Uppfärden kunde
därför gå ovanligt fort, emedan sköld:
paddans fötter genom sparkandet
betydligt skulle underlätta uppstigningen,
ja denna rörelse skulle till och med
vara nog att lyfta mig utan hjälp. När
jag alltså fick se min första sköldpadda
i lugn och ro smörja kråset med sjögräs,
gjorde jag en hastig sväng och smög
mig försiktigt bakom henne. På
storleken av hennes bakre skalfjäll såg
jag, att det var ett äldre djur och hon
såg dessutom betydligt avskräckande
ut, ehuru jag tillskrev detta vattnets
och synglasens förstoringskraft. När
jag var henne på ungefär fem fots
avstånd vände hon plötsligt på huvudet
om till följd av bubblor från hjälmen
eller ett tungt steg av mina blyskor
kan jag ej avgöra. Jag störtade genast
bakom en hög svampväxt i den fulla
tron, att det var ute med min jaktlycka.
Men efter några minuter fortsatte hon
åter sin måltid, och jag tog ett dristigt
språng framåt, som förde mig ända till
hennes bakdel. Men när jag sträckte
ut mina händer för att gripa henne
under skalet, måtte jag fumlat, ty i
samma ögonblick jag sökte lyfta odjuret,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
