Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Yngsta fröken. Av Hugo Falk. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket ej var överstinna i detta ords
egentliga mening, ty salig Samuel Sebastian
Tempelfelt hade i livstiden beklätt en
överstelöjtnants ansvarsfulla ställning,
och det var av en egendomlig men rätt
utbredd överdrift, som man gav hans
hustru en grad till skänks. För inte
kunde man precis kalla människan
överstelöjtnantskan och ännu mindre
fru, ty fru — det kan då verkligen
vem som helst heta.
Salig Samuel Sebastian hade
således såsom överstelöjtnant haft en
hustru, som var överstinna, och detta
är ju redan i och för sig rätt bra. Men
detta var icke hans enda merit, i det
han var i besittning av ett vackert
anlag för bourgogne och cigarrer, och
detta i förening med en lön, som blott
föga svarade mot hans slit i
fäderneslandets tjänst, hade åstadkommit, att
han lämnade både sin överstinna och
sina tre döttrar i händerna på rätt
bekymmersamma förhållanden, då han
kvitterade detta jordiska.
Den magra pensionen räckte jämnt
och nätt till hyra, och det fanns år,
då de usla aktierna i Strömfors
trikå-fabrik ej gåvo mer än fyra procent.
Familjeporträtten och det ståtliga boet
gåvo inga procent alls, snarare
tvärtom, ty en lösegendom av detta slag
fordrade oavvisligen en både stor och
solig våning. För resten, om man har
tre oförsörjda och i följd därav ogifta
döttrar har man ingen rättighet att sitta
i skuggan, och flickorna Tempelfelt
gjorde sig också bäst i solskenet.
Ja, det var inte gott. Med ömklig
blick stirrade överstinnan på de små
smutsiga skorna och deras skavanker,
då hon med ens stack dem under
kudden i soffhörnet och slätade ut sin
klänning med båda händerna, medan
flickornas gräl avstannade och ersattes
av förstulna blickar i spegeln.
Tamburklockan ringde nämligen, och man
kan aldrig veta.
Men ingen kom, och man hörde
endast ett sakta men intensivt fnitter
från hallen. I sinom tid utslocknade
emellertid detta enerverande ljud, och
omedelbart därefter syntes i dörren
den sympatiska gestalten av huspigan,
en fräknig varelse, som hade håret
hopflätat medelst en oräknelig mängd
små, smala och hårt åtdragna slingor,
vilka gåvo hennes chevelyr en
påfallande likhet med de antika
avbild-ningarna av Medusas peruk. Det hela
utgjorde en särdeles konstmässig
anordning, som varje afton löstes ur sitt
tvång och på ett mystiskt sätt
förvandlades till en brusande och
svallande huvudprydnad, till stor
tillfredsställelse för de unga herrar, som
brukade invänta Linett (ett smeksamt
diminutivum av Lina) vid bierstugan
i nästa hörn. Och denna egendomliga
skepnad räckte sin vemodiga matmoder
dagens post, en tidning och ett brev.
Överstinnan Tempelfelt tittade
skyggt på utanskriften — det var
naturligtvis från fröken Stenkvist,
modisten! Men det var det inte.
"Brev från morbror Emanuel!"
Om någon antager, att detta
hugne-samma meddelande mottogs med fröjd
av morbror Emanuéls yngre släktingar,
så misstager sig denna någon
fullkomligt. Effekten av tillkännagivandet var
den motsatta. Såsom på kommando
lyfte alla tre flickorna sina händer,
varefter de slogo dem ifrån sig på ett
mycket upplysande sätt.
"Inte för mig," sade Julia.
"Bjud inte till," sade Ebba.
"Jag reflekterar inte," sade Karin.
Och utan att vidare bekymra sig
om dokumentet och dess
vördnadsvärde upphovsman, återgingo de till
granskningen av de siden- och
sammetssnaror, varmed de aktade fånga
stadens ungherrar på den
borgmästerliga balen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
