Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haft så mycket förstånd, utan hade
tagit, hvad hon bjöd, eller hur?"
"Det är mycket troligt. Hade det
varit jag, så hade jag blifvit klådd på
både potatisen och de tjugu."
Hon fick Qtt ögonblick ett uttryck
af medlidande.
"Är ni så dålig i affärer?"
"Ja. Man skulle aldrig kunna tro,
att min morfar var bagare."
"Ja, tänk, att han var det. Nej, det
skulle man verkligen inte kunna tro,"
sade hon långdraget.
Fritz kunde inte förstå, hvarför
blodet steg upp i kinderna på honom, men
det gjorde det faktiskt. Det, som hon
sade, kunde ju mycket väl tagas som
någonting smickrande, men en röst
inom honom sade, att det inte var det.
Han kastade en blick på en emaljerad
guldkanin, som satt och stirrade i ett
juvelerarefönster på Fredsgatan, och
ögonkastet uttryckte ingen sympati för
det fromma lilla djuret.
Han hade aldrig älskat att gå med
fruntimmer i bodar. Fru Martha
brukade ibland be honom följa med, men
hon var för känslig, för att det skulle
kunna vara något nöje. Han kom ihåg,
när hon hade vägrat att ta ett redan
af-klippt klänningstyg, därför att hon
plötsligt upptäckt, att biträdet hade
gröna fläckar kring pupillerna. Men
med fröken Mark var det någonting
annat. För det första var det ganska
hvilsamt i värmen att snigla uppför
Drottninggatan, och lika väl kunde man
stå och titta på fönster som på
någonting annat. Och så var det ganska
lustigt att gå med in. Det
tillfredsställde i viss mån ett egendomligt be-
hof att beskydda någon sorts lefvande
varelse, som han känt hela
förmiddagen. När de tolf och sjuttiofem voro
uppköpta, hade hans fysionomi ett
ovanligt lifligt uttryck.
"Vet fröken Mark hvad vi göra?
Vi gå till Operakällaren och få oss litet
lunch." Han såg ned på Jennys en
smula upphettade ansikte.
"Operakällaren?" De ljusblåa
vidgade sig.
"Ja. Tycker ni inte, det kunde vara
skönt att sitta i frid och få litet mat?"
"Joo," sade hon en hårsmån
mot-sträfvigt. "Men där är väl så väldigt
fint." Hon såg forskande på honom.
Det var inte utan, att det låg en viss
oro på bottnen af de ljusblåa, och det
piggade upp honom på ett egendomligt
sätt.
"Jag menar, att dom är väl så
väldigt eleganta," fortsatte hon.
"Eleganta? Ni tror väl inte, att
det finns en enda där, som har en sådan
hatt som ni?"
Någonting i hennes trinda ansikte
slätades stilla ut.
"Nåja, om ni vill det, så."
"Och så får jag bära era paket?"
Han sträckte ut handen. Det var
verkligen ett sjudundrande lager, hon hade
fått ihop för tolf och sjuttiofem.
"Tack, men dem kan jag bära
själf," sade hon bestämdt.
"Nej, det kan ni visst inte." Han
öfverraskade sig med, att han själf lät
nästan lika bestämd.
På operakällaren var det inte
mycket folk, det syntes redan i tamburen.
Jenny hade ett mycket märkvärdigt
uttryck, medan hon långsamt vände sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
