Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det blef tyst en lång stund, ända
till dess Lydia kom med kaffebrickan.
Hon betraktade damerna, medan hon
gick baklänges mot matsalsdörren och
sedan vände och försvann. Hvad
katten var det? Alla fyra käringarna sågo
ju arga ut.
"Tänk, att alla jungfrur ska ha
påhitt," sade fru Martha plötsligt.
"Jungfrur?" Det var fru Möller,
som talade. "Tycker du, att det bara
är jungfrurna, som ha påhitt då, bästa
Martha?"
Elises hand darrade litet, medan
hon lutade på kaffekannan.
"Det är visst inte underligt, om folk
har påhitt, för om jag får säga min
mening, så är hela tidsandan ett enda
påhitt."
"Och det dom inte hittar på själfva,
det kommer alltid någon och trattar i
dem," fortsatte fru Martha halfhögt.
Hon knäppte långsamt händerna.
Blicken stelnade till, men endast för ett
ögonblick.
"Men Tyra är ju i din tjänst, kära
Martha. Och hon kan väl inte stanna
här, om ingen människa har bedt
henne," sade plötsligt Elise.
Fru Martha skilde långsamt
händerna ur hvarandra.
"Om Tyra säger, att hon tänker
stanna, så stannar hon, det kan jag
tala om för dig. För resten — att ingen
har bedt henne, det är jag inte så säker
På."
"Snälla Martha."
"För det känner jag på mig."
fort-sätte fru Martha. "Och hvad jag får att
utstå i vinter med Ingeborg, det vill jag
inte tänka på. Men det faller också
öfver den där människans hufvud."
Alfhild drog svagt på munnen,
medan hon rörde i sitt kaffe. Tänk, att
Martha med alla sina ockulta
färdigheter inte alls hade någon förnimmelse
af, att den, hon satt och grälade om,
var Fritz, hennes enda barn. Men idén
med Tyra var verkligen inte dum.
Det var att slå två flugor i en smäll
för att inte säga tre, Martha, Agnes och
Lydia. Det var helt enkelt utmärkt.
Plötsligt fick hennes tysta tanke ett
högt och tydligt uttryck, och det kom
från ett af offren.
"Om jag skall sköta Ingeborg hela
vintern, så får jag naturligtvis inte en
minut öfver for någonting annat,"
utbrast fru Martha harmset. "Det är ju
precis som att begrafva sig lefvande i
det materiella. Och hvem vet, om jag
någonsin kan få tillbaka det af min
psyke, som jag har måst begrafva."
"Man får väl hoppas det bästa,"
sade Alfhild mjukt.
Elise såg tyst på dem. Martha var
verkligen ganska pjollrig och dessutom
alldeles häpnadsväckande obehärskad,
men Alfhild var mycket värre, för hon
var obotligt frivol. Hon menade
naturligtvis inte alls hvad Martha menade.
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Jenny satt pä det omhvälfda
bykkaret i skuggan af albuskarna nere vid
vattnet. Fritz satt litet of vanför henne
på återstoden af en gammal murken
vält. Där ute på vattnet höll fröken
Möller på att ro Karl Edvard rundt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
