Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forma? Eller hade det — tack vare
den okände tjuvens skicklighet — givit
sådana resultat att han inte längre
trodde på Tarras’ historia? Vem kunde
påstå att inte det senare var möjligt?
En inbrottstjuv med blott något så när
stor försiktighet behövde aldrig lämna
några komprometterande bevis, det
visste Tarras sig med säkerhet ha läst,
och . . .
Men hans funderingar fingo ett
hastigt avbrott. Monsieur Kessel sade
några sista ord till tjänarna, som
troppade av med betydligt större säkerhet
än de visat vid ankomsten, varpå chefen
för krigsministeriets fjärde avdelning
åter vände sig till sin ofrivillige gäst.
— Följ med! sade han kort och utan
att ge en antydning om resultatet av
sitt förhör.
Det bar åter av nedför trapporna.
Tjänarna voro redan ur sikte. Plötsligt,
mitt i trappan, vände monsieur Kessel
sig tvärt om mot Tarras och fixerade
honom tankfullt i en god halv minut.
— Om det inte gällde timmar, ja,
minuter––––mumlade han. Om man
åtminstone hade tid . . . Vad skall jag
göra? Vad är det riktiga? Våld,
eller––––
Hans blick vilade på Tarras men det
var tydligt att han inte alls talade till
denne — tvivelaktigt, om han ens
erinrade sig hans därvaro. Han mumlade
ytterligare några ord som gingo
förlorade för Tarras; därpå sade han med
ens alldeles tydligt:
— Och henne — skall jag säga
besked till henne?
Tydligen var det sin dotter han tänkte
på, reflekterade Tarras; därpå
besvarade monsieur Kessel själv den fråga
han gjort sig med ett hastigt:
. — Nej — hon skulle bara . . .
Han avbröt sig mitt i sin mening, tog
Tarras i armen och skyndade vidare
nedför trappuppgången. Och i hallen
nedanför varseblev Tarras plötsligt
m: lie Maud.
Om han emellertid tänkt få
konversera med henne, bedrog han sig:
monsieur Kessel tog hela den tid i anspråk
för egen del, under vilken Tarras nu
fick se henne. Hon var tydligen mycket
upprörd; hon var blek och hennes ögon
voro svartare än någonsin. Det låg ett
spänt drag kring den vackra munnen,
och både hennes läppar och hennes
ögon tycktes bära på tusen frågor.
Monsieur Kessel smålog emellertid mot
henne med ett sådant uttryck av
lugnande faderskärlek, att oron delvis
försvann ur hennes ansikte.
— Nå, pappa? sade hon hastigt.
— Det går nog bra, mitt barn, det
går nog bra. Men jag måste i väg
härifrån.
— Du far din väg?
— Ja, det är nödvändigt, min flicka.
Jag måste in till Liége — jag har redan
sagt till om bilen. Jag far om en minut
med monsieur Grooth —
— Med monsieur Grooth!
— Med mig!
Tarras och m: lie Kessel hade
samtidigt givit till detta utrop, men med
olika betoning. Tarras’ röst hade blott
uttryckt förbluffelse; hennes — eller
misstog han sig? — en dyster
överraskning, som om hon såge något gå
i uppfyllelse som hon länge fruktat.
Under några sekunder hängde hennes
ögon vid honom med ett uttryck av
tyst förfäran. Tarras såg hastigt bort
från henne, på monsieur Kessel — och
ryckte till. Var det inte skuggan av
ett bistert leende som för ett ögonblick
lekt i rynkorna kring hans värds mun?
I varje fall hade det då blott varit för
ett ögonblick, ty nu fanns det inga
spår av något leende där. Därpå avbröt
monsieur Kessel både hans och sin
dotters funderingar.
— Ja, monsieur Grooth följer med,
sade han kort. Han — han blir mig
till nytta. Jag tror jag kan säga att han
blir mig oumbärlig.
— Oumbärlig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
