Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var m: lie Kessels röst, åter full
av samma förfärade tonfall som nyss;
och nu darrade Tarras plötsligt till.
Vad var det för en underlig ton i
monsieur Kessels röst? Oumbärlig — vad
var meningen? Skall en arrestering av
en brottsling göras, behövs onekligen
åtminstone en person som offer... Var
det i denna egenskap han var
oumbärlig för monsieur Kessel? Var detta
alltså det resultat hans undersökningar
lett till? Så, som Tarras redan börjat
att...
Monsieur Kessel avbröt honom för
obekant vilken gång i hans tankar
genom att taga honom i armen. Han
nickade åt sin dotter, som stod kvar i
stelt betraktande av dem båda, och
sade kort:
— Ja, farväl så länge, Maud. Och,
det var sant! Om någon av
tjänstepersonalen vill ha fritt så låt dem för
all del få det. Det är ju onödigt nu
när du är ensam, att de .. .
— Bra, pappa, mumlade hon.
Farväl så länge. Låt mig veta . . .
nyheterna, och . ..
Hennes ögon stannade för en
sekund åter hos Tarras. Monsieur
Kessel nickade åter:
— Det skall jag. Glöm inte vad jag
sagt — och farväl alltså.
Hon svarade inte — och med ens,
utan att han visste hur det gått till,
fann Tarras sig, stå ute på
ingångstrappan. Monsieur Kessel och han gingo
utför den — Tarras med huvudet fullt
av en enda sak, m: lie Kessels svarta,
svarta ögon, som varit så fulla av fasa,
som tyckts ta farväl av en dödsdömd;
därpå märkte han plötsligt att han
placerades i en bil och hörde larmet av
en motor som sattes i gång. Så
förgick det en oändlighet under vilken han
varken visste eller tänkte något. Därpå
väcktes han plötsligt ur sin förlamning.
— Ni hade ju något att säga mig,
monsieur Grooth? Eller misstog jag
mig nyss?
Tarras spratt till som en yrvaken.
Nyss? Det var ju en evighet sen–––-
han stirrade omkring sig. Bilen, i
vilken man placerat honom — en lång,
mjukfjädrad limousine — rusade fram
genom ett kuperat landskap med stora
åkerfält; det låg byar här och var, och
fabrikerna flögo förbi lika regelbundet
som kilometerstolparna. Vägen var
bred och jämn men mycket trafikerad,
och de gingo inte med särdeles stor
hastighet. .. Därefter såg han upp på
sin värd med en slags trött förvåning
i blicken. Man frågade honom vad han
velat ge för förklaringar — han var
alltså inte dömd ännu? Eller var det
gyckel ?
— Kan det verkligen intressera er
att höra vad jag tänkte säga, monsieur ?
Ni har ju gjort era undersökningar —
Rynkorna i det stora ansiktet bredvid
Tarras darrade ett ögonblick.
— Om det intresserar er att berätta,
monsieur Grooth, så!...
Tarras spratt till i misstrogen
överraskning. Det föreföll ju som om allt
inte vore förlorat, som om monsieur
Kessel fortfarande, åtminstone delvis
höll till godo med hans mer än
otroliga historier — som om fröken Maud
varit förhastad i sin tydliga åsikt om
vad som väntade honom i Liége. . .
Han samlade hastigt tankarna och fäste
blicken så uppmärksamt han kunde vid
sin värd.
— Nåväl, monsieur, jag hade
verkligen något att säga er — t. o. m. rätt
mycket. Inte för att förklara hur jag
kom i besittning av brevet — det har
jag redan talat om för er med alla
detaljer jag vet; men . . . Nåväl, därute i
trädgården, då ni frågade mig om jag
hade någon idé varför han, mannen
från Liége, var så förskrämd — det
var då jag iick en idé om
sammanhanget i det hela. Om det kan
intressera er. . .
— Låt höra!
— Det blev med ens klart som
4. — 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
