Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde han mördas, medan han och
jag voro ensamma i vagnen ? Jag gjorde
det vid Gud inte! Och då — varför
lät han mig då ta sin rock! Hela
saken ...
— Hela saken, monsieur Grooth,
är enkel, och dock låter den som en
mardröm. Den okände som mördade
van Becker, mördade en död. Enligt
läkarens utlåtande hade van Becker
varit död av hjärtslag i tjugu minuter,
då mördaren skar halsen av honom
med sin kniv. Och alltså,
monsieur ––––
— Alltså tog jag en död mans rock!
En död mans rock! Tarras stirrade full
av fasa på det plagg han gått klädd i
nu i två dagar. Och — mördaren . . .
— Ingen vet vem han är. Ingen
såg honom komma, och ingen såg
honom lämna vagnen. Ni vet kanske att
den var den sista i tåget, och den
var avspärrad framåt — nästa vagn
var reserverad för en amerikansk
millionärsfamilj. När mordet upptäcktes
i Herbestal, var det redan för sent.
André van Becker hade fått sitt straff,
in contumaciam, kunde man säga,
monsieur Grooth; och om den okände
mördat honom för att komma åt de
papper han bar, hade han blivit
förekommen på det mest underbara sätt.
— Av mig! Tarras’ röst var ännu
osäker av sinnesrörelse. Av mig,
ovetande !
Han stirrade på sin värd, för full av
häpnad för att kunna tala. Därefter
kom han med ens att tänka på något
annat och sade:
— Och ni telegraferade om detta
till er dotter!
— Ja, monsieur, min dotter har
varit min medhjälperska mer än en
gång. Och som ni ser av telegrammet,
trodde jag mig ha skäl att förmoda att
hon kunde vara det speciellt denna
gång. Ni hoppade av strax vid
Mal-mége, då tåget höll där för en minut,
och . . .
— Och nästa morgon fann m: lie
Kessel mig i sin trädgård i den
mördades rock!. . . Kände hon van Becker,
om jag törs fråga?
— Ja, och hon igenkände till och
med hans rock, monsieur! Gjorde hon
er inte en oförsiktig fråga i går afton?
Han umgicks hos oss och kvinnor ha
skarpt öga för sådana saker, som ni vet.
— Sannerligen, sade Tarras med en
rysning, jag är mera förvånad över att
jag inte är i fängelse än över
någonting annat i den här saken! Men nu,
monsieur Kessel, vet m: lie verkliga
förhållandet nu?
Till Tarras’ förvåning såg hans värd
hastigt bort och gjorde ett par rörelser
fram och tillbaka på sin plats: det såg
sannerligen ut som om monsieur Kessel
vore generad, skruvade sig för svaret!
Till slut sade han:
— Ser ni, monsieur Grooth, jag . . .
Ni vet att det kommit saker emellan,
som måste uppklaras — brevets
försvinnande, menar jag . . . Enfin, jag lät
m: lie sväva i okunnighet om verkliga
förhållandet tills vidare. Vill ni se ett
tag på det telegram ni fann i ert brev?
Tarras efterkom hans uppmaning
utan att förstå den.
— Inte på det skrivna, monsieur,
se på själva blanketten! Kan ni inte se
någonting särskilt?
Tarras skakade på huvudet. .
— Det kommer sig av ovana,
monsieur. Om ni hade så mycken övning
som jag i sådana saker, skulle ni genast
ha sett att detta telegram varit öppnat,
innan det kom adressaten till hända!
— öppnat!
— Just så. Jag märkte det av en
händelse denna morgon, då jag och
m: lie förberedde behandlingen av
saken — och hennes brev till er . . .
Telegrammet har varit öppnat, och
följaktligen finns det en spion un’der
mitt tak i Villa Aubépines.
— Och följaktligen var ni inte så
säker på att jag var skyldig, monsieur?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
