Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Imitation och imitatörer jämte en självpresentation. Ett litet kåseri av Bob och Erik Eriksson. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försäkra, att mina imitationer äro
resultatet av ett systematiserat arbete. Jag
studerar egenheterna i en skådespelares
sätt att tala och även de egenartade,
karaktäristiska gester, som han mer eller
mindre omedvetet använder för att
understödja eller belysa det talade. Jag
försöker arbeta mig in i hans tals fysiologiska
underlägg, så att säga, försöker fatta
gestens sammanhang med det talade ordet.
På det sättet försöker jag göra
imitationen inte blott till en ytlig spegelbild
utan snarare till en kopia, där det
karaktäristiska framhäves ända till
karikatyr. Genom ett sådant tillvägagångssätt
kommer imitationen att i någon mån
präglas av det rent personliga hos den
imiterade; publiken känner genast igen
typen och har situationen klar för sig.
Om därtill kommer att imitationen gäller
en allvarlig roll åstadkommer den
karikerande kopian en motsatsverkan, som
sällan förfelar sin skrattretande effekt.
Nu hör jag någon invända: »Bäste
herr Eriksson, ni talar om imitationer
och karikatyrer och kopior och så
vidare; men vad är det egentligen för
mening med allt det där?»
Det skall jag genast tala om.
Imite-ringen av t. ex. kända skådespelare,
publikens gunstlingar, har egentligen en
ganska allvarlig mening och imitatören
är en icke alls oäven straffpredikant för
både skådespelare och publik. Han kan
karikera utan att förlöjliga och på så
sätt visa aktören på hans svagheter och
när han får publiken att skratta åt de
korade gunstlingarna gör han en gisslares
gärning.
Men imitationen av sceniska
konstnärer har en förfärlig avigsida också,
och i den punkten kunna kanske
skådespelarna med full rätt inlägga sin protest.
Jag har hört dem som säga, att ha de
hört t. ex. en Palmeimitation några gånger,
så att de ha den i minnet, så kunna de
icke beskåda Palme själv på scenen utan
att erinra sig imitationen. Och om de
skratta veta de inte riktigt om de skratta
åt Palme eller åt hans likhet med
imitationen. Det kan vara en farlig sak.
Det fanns på sin tid i Köpenhamn en
ung skådespelerska, som ofta imiterades
av en ung amatör, och denne senare blev
till sist mer känd än skådespelerskan
själv. Hon fann emellertid på medlet att
återvinna sin popularitet; hon tog sig
helt enkelt före att imitera sin imitatör och
det hjälpte!
Frånsett detta kan jag emellertid icke
se annat än att imiteringen har sitt lilla
berättigande även som någonting annat
än blott och bart sällskapstalang. Den
kan arbetas ut på ett sådant sätt att den
vill någonting mer än bara förlöjliga.
Eljes finnäs nog åtskilliga bland våra
skådespelare, som så där i privata livet
roa sig själva och andra med imitationer;
t. ex. Winnerstrand och Kåge. Och i detta
sammanhang kan jag ej låta bli att
omtala hurusom Svante Hedin lär haft en
ovanlig förmåga att imitera en del av
sina kolleger. Han gjorde t. ex. en gång
Schalens roll i Blanches »Ukasen» och
härmade därvid Dahlqvists djupa stämma
på ett fullkomligt illusoriskt sätt och i
närvaro av Knut Almlöf deklamerade han
vid ett tillfälle: »På Nova Semblas fjäll,
i Ceylons brända dalar» på den klaraste
Almlöfska, så att den store kollegan själv
genom en belåten hostning måste ge sitt
bifall till känna.
Almlöf blev inte ond över imiteringen
och i allmänhet tror jag knappt att en
imiterad skådespelare känner sig förargad,
när han så där blir föremål för imitation.
Han blir snarare road.
Att imitationskonsten står ganska högt
i kurs hos stockholmarna, framgår bäst
därav, att vid de utomordentligt lyckade
nattkabareter, som Svenska
Teaterförbundet första gången anordnade i Berns
salonger, nästan alla nummer gingo i
imitationens tecken. Så t. ex. imiterade fru Tyra
Leijman ypperligt flera av sina kolleger,
fruarna Ester Sahlin, Maja Ahrén och
Gerda Andrée engelska och franska
chanso-netter, Oscar Textorius imiterade vår ut-
5. — 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
