Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ganymedes och örnen. Av Frank Heller. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyddshelgon — och det har jag nästan
svårare att tro! —
Monsieur, det finns mörka tider i
livet för de flesta människor, svåra
tider då man gör vad man aldrig skulle
gjort under andra omständigheter.
Dygdens stig är så smal, att det endast
fordras en ytterst ringa yrsel för att
få oss att vackla på den — så smal
att den kan spärras med några
guldmynt . . . ja, ibland med ett
femfrancsstycke. Ja, vem vet: kanske kan en
tjugufemcentim räcka ibland. Det är
endast för den rike som det är lätt att
gå den. En stackars aviatör . . . men
jag har redan förtalt er vår ställning i
Frankrike, monsieur. Fastän vi flyga
är det inte alltid mot himlen — jag
vill ogärna säga det andra ordet. Och
jag, Georges Leroux, skulle jag göra
mig bättre än jag är? Jag hoppas jag
inte gjort det i vad jag omtalat för er
ur mitt liv, monsieur . . . och nu skall
jag berätta vad som hände mig förra
våren och hur underbart jag räddades
från vanära och fängelse!
Ja, just fängelse. Så långt hade jag
kommit från dygdens väg, monsieur
— om det nu är så långt. Ibland har
jag tvivlat på det. Det syns mig som
om de som komma i fängelse, komma
dit mera för att de syndat mot förnuftet
än mot moralen — och vem vet om
inte fängelset är rättvist i så fall? I
vilket fall som helst kunde jag med
säkerhet ha hamnat där våren 1913.
Monsieur, har ni tänkt på vilket
förträffligt befordringsmedel aeroplanet
är? Jag menar nu inte bara för
människor — var lugn, det är framtidens
befordringsmedel för dem också —
utan för varor. Det är sant att
aeroplanet inte kan ta så stora laddningar,
men det kan i stället ta så mycket
dyrbarare. Jag vet inte om ni tänkt på
det, men det är säkert att det finns
folk som gjort det, och det var med en
av dem jag gjorde bekantskap tidigt
förra våren.
Jag har redan berättat för er hur
jag tog plats hos Blériot på hösten
1912, sedan jag slösat bort kejsarens
pris. Jag har talat om för er vad jag
fick för lön — tyåhundrafemtio francs
i månaden; mitt arbete känner ni också
till. Och om ni minns vad jag sade
om la Compagnie Générale
Transaërienne, vet ni vad jag tycker om sådant
arbete. Jag — luftchaufför, mitt
aeroplan — en taxi. . . Det är all den
poesi som finns i yrkesflygningen vid
aerodromerna. Hänga omkring dagen
i ända på flygfältet i väntan på en
passagerare; så en uppropning av
chefen; aeroplanet ut, femton minuter
i luften, en båge bort mot Villacoublay,
ner igen. Det är allt. Det är den
dagliga rutinen. Och i den rutinen förgick
min tid till april 1913. Jag tror det
var den åttonde eller nionde som M.
Pathou uppenbarade sig i Buc.
Det var en lugn dag — en varm,
molnig vårdag. Jag drev omkring som
vanligt ute vid hangarerna och väntade
på passagerare. Plötsligt hörde jag mitt
namn ropas uppe från kontoret och
skyndade dit.
— Ni skall gå upp, Leroux, med
herrn därborta. Låt rulla ut n: r 8.
Jag nickade.
— Lång promenad eller kort?
— Lång, halv timme — hundra
francs. Och det var sant, monsieur
önskar stiga högre än till 600 meter.
— Jaså! Jag tittade ett ögonblick
bort på min passagerare — en liten
tjock borgare med helskägg. Han såg
knappt ut som om han vore
flygentusiast.
— Hur högt vill monsieur? frågade
jag.
— Femtonhundra.
— För hundra francs!
Min chef ryckte på axlarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
