Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ganymedes och örnen. Av Frank Heller. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vad vill ni? Jag sökte få ur
honom mer, men . . .
Jag såg ännu en gång på monsieur:
han såg verkligen ut som om alla
försök att få mycket ur honom skulle vara
förgäves! Jag nickade åt min chef och
gick in i hangaren. Efter fem minuter
var jag i väg med min passagerare,
och efter trettiofem minuter voro vi
nere igen. Jag hade iakttagit honom
ett par gånger under resan, som jag ju
också borde; han hade varit ytterst
blek om nosen och vad han sett av
landskapet från de 1,500 meterna borde
inte ha varit mycket, ty han stirrade
hela tiden i aeroplanbottnen. Men det
var väl någon provinsborgare, som
ville kunna skryta med att han varit
fem gånger så högt som Eiffeltornet.
Det var när vi kommo ner igen, som
mina överraskningar började. Min
passagerare vände sig till mig och sade
tvärt:
— Vill ni dricka något?
Jag bockade mig.
— Tack, om ni är så god, monsieur!
Vi gingo in i flygfältets restaurant
och slogo oss ned vid ett bord. Min
passagerare beställde konjak utan att
fråga mig vad jag önskade. Vi drucko,
och han började utfråga mig om allt
möjligt, hur länge jag flugit, om jag
kunde flyga i terräng o. s. v. Jag
svarade knappt mer på hans frågor och
jag tänkte gå — om jag åtminstone
gjort det! — då han plötsligt sade:
— Man har sagt mig att ni är en
god pilot.
Jag nickade kort.
— Men att ni inte är alltför belåten
med ert arbete här?
Jag stirrade på honom utan att svara.
Vad tusan angick det honom?
— Vad är det ni har i månaden?
Tvåhundrafemtio, inte sant?
Jag reste mig upp. Nu gick det
sannerligen för långt! Min passagerare
reste sig också och lade handen på min
arm.
— Seså, seså! sade han. Tag inte
humör. Jag uttryckte mig illa,
monsieur Leroux . . . Men jag tänkte fråga :
vill ni ta plats hos mig?
Jag stirrade på honom som på en
dåre. Ta plats hos honom, hos den här
provinsborgaren, som knusslade på
betalningen för att gå upp dubbelt så högt
som andra passagerare! Just troligt!
Jag tänkte säga honom det, då han
förekom mig. Han måste ha läst mitt
minspel.
— Seså, seså, herr Leroux! Förivra
er inte. Vad säger ni till
trehundrafemtio och litet att göra? Mitt namn är
Pathou, godsägare, Château Valclos,
Haute Saone.
— Trehundrafemtio i månaden?
— Ja, javisst.
— Och vad skall jag göra?
— Gå upp — gå upp med mig, när
jag har lust, herr Leroux.
Ni kan vara lugn för att jag stirrade
på M. Pathou! Trehundrafemtio i
månaden — hundra mer än hos Blériot
— för att gå upp med honom när han
hade lust! Det var inte att han bjöd ett
sådant belopp efter att ha prutat på
Blériots kontor — men det var
proportionen mellan betalningen och arbetet.
När han hade lust! Sannerligen, efter
vad jag sett nyss under vår färd, borde
jag inte få för mycket att göra!
M. Pathou avbröt mig i mina hastiga
funderingar.
— Jag har talat med M. Blériot om
saken, herr Leroux . . .
— Nå, och han?
— Han har ingenting emot det. Han
vill inte stå i vägen för er lycka.
Sacré nom! Det avgjorde saken.
Gjorde Blériot sig inte större besvär
med att få behålla mig — mig —
så . . . I ett ögonblick hade jag skakat
hand med min bourgeois.
— Topp, M. Pathou, jag tar platsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
