Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ganymedes och örnen. Av Frank Heller. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nej! Jag svor en invärtes ed på att
taxan skulle stiga från och med nästa
gång — tusen francs om dagen,
femtonhundra om natten. Eller kanske
rättare tvärtom — säkert var risken
mindre om natten. Jag bekräftade mitt
beslut med ytterligare två eder, och
stirrade åter kring mig i uthuggningen.
Den var fortfarande lika tom. Träden
runt omkring stodo stela och allvarliga;
det ångade ur marken, och solen
gassade ned från himlen, där det nu knappt
syntes så mycket som en molntapp . . .
Solen gassade, gassade .. .
Och så, monsieur, medan jag satt
där i det heta aprilsolskenet, somnade
jag som ett gott barn.
Ah oui, jag somnade! Nom d’un
chien, jag somnade! Nom d’un nom,
somnade, sov, sov förträffligt — och
så, vad för ett uppvaknande!
Brr! Om inte undret hade
inträffat . . . Men vänta, monsieur!
— Holla! Holla! Vakna, fördömda
smugglare! Nu är det slut med den
här trafiken. Vill ni vakna?
— Ouah . . . Jag gäspar, jag gäspar.
Ouah.— vad tusan står på? Jag ser
upp. Vad tror ni jag ser?
Uppklättrad i mitt monoplan, på
passagerarplatsen står, bredbent och
pösande av triumf, en tjock, rödbrusig
man i uniform. Han är ung, kanske
trettio, men hans kropp är fet och
oformlig; han har tre hakor och en
gul mustasch som är avrakad ända upp
under näsborrarna. Därifrån hänger
den ned som två gula valrossbetar.
Hans ögon äro små och grönblå, och
de lysa av triumf, monsieur, medan
den fete unge mannen skakar av skratt
— jag förstår först ej varför, ty i
sömnen har jag knappt lagt märke till de
ord varmed han väckt mig. Men därpå
får jag syn på ett papper som denne
man i uniform håller i handen, och jag
förstår — det är min lista, M. Pathous
lista på nästa sändning; och därpå, för
att ytterligare upplysa mig, slutar den
fete unge mannen att skratta och ropar
på nytt:
— Holla, där, förbannade
smugglare! Är ni vaken nu? En sovande
smugglare! Jesus Maria, men här flyga
sparvarna i munnen på en! Aldrig så
länge jag varit vid tullen ... Är ni
fransman, fördömda bandit? Är det
er vi sett nu en veckas tid?
Sacré nom, det var ord som lossade
min tunga — det och medvetandet om
min situation. Vara tagen i sömnen
av en tulltjänsteman — av en tullsnok!
— i sömnen! — utan möjlighet att
neka . . . och bli kallad bandit! Av en
tullsnok! Sacré nom, om jag var
fransman! Orden började forsa ur min
mun, monsieur, jag vet ej var jag fick
dem från, så full som jag,var av sorg och
smärta, och så ilsken på denne tullman
och M. Pathou — ingen möjlighet att
undkomma! ingen möjlighet att
undkomma! Det dröjde tio minuter, innan
den tyske tulltjänstemannen, som åter
börjat gapskratta, kunde göra sig hörd
med ett ord; och när han gjorde det,
var det blott för att flåsa mellan två
skrattsalvor.
— Nog, nog, karl, annars spricker
jag! Av med er, och följ mig utan
motstånd. Å, jag dör, jag dör! Fort,
säger jag.
Ah, monsieur, monsieur, det var ett
förfärligt ögonblick för mig. Vad skulle
jag göra, vad kunde jag göra annat
än lyda? Lyda denne fete tullman,
som jag skulle mördat om det ej varit
under min värdighet. Följa honom till
ett tyskt fängelse — ett tyskt till på
köpet. Ah, jag var utom mig av
förtvivlan och hat mot M. Pathou —
och då, monsieur, inträffade undret (ni
är den förste som hört talas därom).
Ty vad hörde jag? Vad hörde jag
icke plötsligt?!
Pl-tt, pl-tt, pl-tt! R-r-r-r! B-z-z-z . . .
R-r-r-r! B-z-z-z-z-z . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
