Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Jullov. Novell från gymnasiståren av Ejnar Hedeman. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nad över de mjuka kinderna medan
kamraterna hennes hade lika svårt att
behärska sig som pojkarna. Då förstod
han vad spelet gällde och nu kände han
en okuvlig lust att svara dem alla med
öppet trots. Med vad rätt hade man
tvungit honom in i detta hus, där man
dyrkade en Gud, som han ej trodde
på? Låg det icke i deras önskan att
se honom fälld för att han ej förmått
att hyckla?
Han lutade sig trotsigt mot bänken
bakom och förblev i denna ställning till
avslutningspsalmens sista toner dallrat
hän under de tunga valven.
Pastor Salander hade inte mycket att
säga honom ute på kyrkbacken. Det
hade heller inte behövts många ord.
Arne begrep alltför väl vad det
försmädliga leendet betydde..
Det var heller inte lönt att söka få
rätt på Ella Larsson. Hon var redan
försvunnen och hade han också träffat
henne hade det båtat föga. Det var nog
bäst som det var.
Långsamt vandrade han hem genom
solljusa gator, långsamt, som hade det
varit hans sista vandring. Det blev
ingen färd ut till glansisen vid
fjordmynningen i dag för att träffa Ella. Hon
kom nog inte dit mer.
Nu räknade han icke längre dagarna
till terminsavslutningen. Jullovet
lockade icke längre. Han visste vad som
väntade honom hemma, när betyget
kom. Hans far var icke att leka med,
det hade han fått erfara förut och ett
nedsatt sedebetyg var nog icke ägnat
att förmildra denna erfarenhet.
När Arne Hellström svängde in på
Hamngatan kom han just lagom att se
Ella Larsson och Hans Kruse i
förtroligt samspråk vid ångbåtsbron. De
gjorde nog upp var de skulle mötas för
att ha sällskap ut till isen. Ella log så
gott när hon räckte Kruse sin lilla hand,
lika varmt som fordom mot Arne.
9. — 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
