Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Erik Damms tilltag. Den välklädda stölden. Av Thomas Thorn. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under väntan resonerade vi om
Furcht och hans konst. Erik Damm
var konnässör på konst som på allting
annat — han brukade under
uppmärksammad signatur furnera den lättare
pressen med kåserande kritiker i
kontinental ton; hans stil var som hans
samtalston försynt och elak, sakkunnig utan
åthävor. Men han föredrog en fransk
kokbok från Louis XIV framför doktor
Bodhes Goethe als Mensch.
Vi kommo även att tala om en av
Furchts statyetter som nyligen stulits
från en notabel utställning mitt under
besökstiden. Erik Damm föreföll en
nyans mer intresserad av ämnet än
vanligt:
— Det är löjligt att se
tidningarnas gapande undran över hur stölden
kunnat ske. Som om det vore någon
konst för en välklädd människa att
stjäla någonting, naturligtvis förutsatt
att han gör det öppet! Det fordras
en onaturlig psykisk ansträngning för
att en vaktmästare skall kunna se en
tjuv i en herre med elegant ulster och
damasker. Det fordras ännu ett
demokratiskt århundrade för att övervinna
massans religiösa vördnad för de fina
kläderna.
Han fortsatte att tala i ämnet med
en livlighet som överraskade mig. Vi
fingo musslorna, tyvärr innan jag
hunnit längta efter dem, och när
Chablis’n led mot slutet hade samtalet
åter glidit in på Furchts konst. Furcht
njöt nu sin femte whisky men ständigt
samma blonda uppasserska.
Erik Damm kom då med en ny och
större överraskning:
— Vill du följa med hem, jag
förmodar jag har litet whisky hemma; —
jag har nämligen trots allt en liten
svaghet för Furchts konst, och min lilla
samling är kanske inte så illa.
Han sade detta med ett eget leende
i ögonvinklarna. Men vad som
förvånade mig var hans inbjudan. Mig
veterligt hade ingen av hans vänner
någonsin varit hemma hos.honom, ja,
ingen visste ens riktigt säkert var han
bodde, ehuru var och en förmodade —
något så när. Min egen nyfikenhet —
jag kan gärna erkänna det — hade
föranlett mig till några efterforskningar
som dock blivit resultatlösa;
märkvärdigt nog, ty Stockholm är inte så stort,
dess krogar äro många, dess
rockvaktmästare än flera och stamgästernas
vanor och hemvist äro lika väl synade
som deras ytterplagg. Jag mottog
därför hans inbjudan med en förvåning
och en stilla förväntan som jag
knappast mäktade dölja. Vi åkte bil och
genom de immiga fönstren sökte jag
utforska vilken väg vi följde. Det var
över Slussen; Söder alltså! — ja,
varför inte, en stad för sig som döljer fler
hemligheter än en litet excentrisk
medicine kandidats.
Vi foro genom gator som jag icke
kände igen. Vi stannade utanför ett
hus som lovade gott. Erik Damm
öppnade ytterdörren — ingen portvakt! —
och en tamburdörr. Snart sutto vi i
bekväma stolar i ett rum som
tidnings-reporterna utan tvivel skulle kalla
artistiskt. På väggarna skinn,
oljemålningar av Furcht och några andra,
lampetter och konstsmide från Dalarna och
etsningar som återfinnas i
konsthistorieböckerna. På golvet en matta vars
bestigande framkallade okända
lustförnimmelser. Rummet som helhet gav ett
intryck av rikedom och bred men icke
okultiverad sinnlighet.
Erik Damm letade fram whisky ur ett
skåp, signerat Mora 1626, och cigarrer
ur ett Bostonskrivbord. Jag kastade en
förvånad blick på
kabinettsfotografierna på samma skrivbord. Det var
idel världsberömdheter eller folk ur
Almanach de Gotha, och alla med
namnteckningar. Den tid hade ännu
icke kommit, då jag icke längre skulle
förvånas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
