Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intryck på honom och som han önskar
göra intryck på; tillfälle att avslöja
hemligheter, som hon inte anat, och
speciellt om dessa hemligheter beröra
hennes intressen så som de mysterier,
som hängde samman med mannen från
Liége, berörde fröken Mauds. Och
följaktligen var det inte mer än
naturligt att herr Tarras Grooth i ett
cicero-nianskt anförande på en god halvtimme
— troligen hade Cicero gjort mer av
det — utlade mysteriet van Becker och
vad han visste därom för fröken Maud
Kessel. Då hennes frågor och hans
förklaringar äntligen voro slut, återvände
deras tankar av en gemensam impuls
till hemligheten med brevets
försvinnande, och de sade, nästan i munnen
på varandra:
— Och alltså har Philippe också
varit spion!
— Och alltså har Philippe också
varit spion i Villa Aubépines hos er far.
Och vad mera är, mademoiselle, i
många år.
— I många år?
— Er far trodde det åtminstone —
han var övertygad att alla telegram och
brev öppnats av princip.
Hon ryste.
— Och i går, då han läst min fars
telegram, satte han alltså er i
sammanhang med det och . . .
— Och tog sig in på mitt rum på
natten och stal brevet under min
huvudkudde. Jag hade lagt det under
huvudkudden, mademoiselle.
— Att han inte mördade er! Hon
ryste åter.
— Han var slugare än så. Och tänk
bara att sedan fundera ut en sådan plan
som att låta er befordra brevet vidare,
då han själv kunde frukta att han var
misstänkt! Ni lade verkligen inte
märke till adressen på hans brev?
— Nej, jag tänkte på — jag tänkte
på så mycket annat.
Tarras överväldigades av en oemot-
ståndlig impuls. Med vad man på
militärspråk kallar en direkt frontattack
sade han oförberett:
— Mademoiselle, varför kom ni
egentligen? Hit till Liége, då er far . . .
Han tystnade, lika oförberett som
han börjat; men om han gjort det av
beräkning, för att ge henne tillfälle till
förklaringar, var det förgäves. Det
uppstod en paus, under vilken Tarras
tre gånger lyfte sina ärliga, svenska,
grå ögon till hennes svarta franska, och
lika många flyttade dem i samma
sekund som dessa svarta ögon beslöto sig
för att besvara hans blick. Slutligen då
denna paus höll på att bli över en
minut och tolv sekunder för lång, sade
fröken Kessel något lamt:
— Varför jag kom — är ni
missbelåten med det?
Onekligen innebar denna genfråga
ett uppslag till konversation, diverse
möjligheter för herr Tarras Grooth att
öppna ett replikskifte, någonting i stil
med vad hans läsning om Vancien
régime lärt honom var det
oupphinn-liga idealet hos folk av gallisk
extrak-tion. Emellertid är en annan sak lika
säker som det faktum att dessa
möjligheter funnos, nämligen att herr Grooth
fullkomligt försummade dem. Det gick
ännu en minut eller två, under vilka
hans och hennes blickar turade om att
mötas dels i hastigt utkämpade
frontangrepp, dels i reträttpauser vid den
neutrala punkt som erbjöds av hennes
vinflaska. Därpå sade Tarras till sin
förvåning:
— Nå, men hur går det nu med
Philippe?
(Ty vad han tänkt säga var:
— Var ni möjligen orolig för mig,
mademoiselle? Var det därför ni
kom?)
Och hon rätade på sig, med blicken
i hans, och hann med att säga:
— Philippe — han reder sig
förstås!... innan hon hejdade sig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
