Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då Tarras ännu berättade om mannen
från Liége, hade han serverat fröken
Kessels sluträtt — längesedan
expedierat — och nu sade han:
— Et apres, m’sieurdame?
Tarras såg hastigt upp på honom,
därpå på klockan på väggen mittemot.
Den visade nära fyra; kyparens ansikte
verkade oroligt. Nära fyra; monsieur
Kessel hade varit borta i nästan två
timmar. Hur hade de kunnat gå så
hastigt och vad skulle han göra? Ett
ögonblick tänkte han — ännu något
bitter i hågen mot henne — på att be
att få lämna sitt cigarrettfodral i pant.;
därpå tänkte han närmare på det bråk
som med säkerhet skulle bli följden,
därpå, med en hastig inspiration, på
kaffe.
— Apres? sade han. Önskar ni
kaffe, mademoiselle ?
Hon tvekade ett ögonblick. Sedan,
med en glimt i ögonvrån:
— Iskaffe, då, om ni. . .
— Garcon, två iskaffe, sade Tarras
med en fast blick på den tjänande
brodern.
Den tjänande brodern upprepade,
kuvad för minuten:
— Två iskaffe; och tillade därefter
med lägre röst medan han avlägsnade
sig:
— Till en francs och tjugufem
cen-timer stycket.
Tarras hörde och företog en hastig
värdering i tankarna av sitt
cigarrettfodral . . . Därefter vände han sig till
henne, och sade:
— Vi få hoppas att er far kommer
snart, mademoiselle.
— Annars? sade hon.
— Annars — ja, ni känner bättre
till förordningarna i landet än jag. Jag
tror vi äro skyldiga fjorton francs.
— Med iskaffet?
— Nej, utan.
Till Tarras’ förtret brast hon i skratt
som varade tills kyparen kom med det
beställda kaffet. Han placerade det
framför dem med en överdrivet artig
gest och fördrev en minut i närheten
av deras bord i den tydliga avsikten
att ge dem tillfälle att be att få
betala. De försummade detta tillfälle;
och efter ett par Atosblickar från Tarras
försvann den tjänande brodern ånyo
bort till salens bakgrund, där han
bakom ett nummer av Indépendance Beige
etablerade en vaksam utkikspost.
Tarras såg på fröken Kessel. Hon hade
åter börjat skratta tyst för sig själv.
Tarras greps av en surmulen och oädel
lust att hejda detta skratt och sade:
— Det ser ut som monsieur Kessel
hade svårt* att skaffa brevet tillbaka,
mademoiselle.
Det var simpelt sagt, och Tarras
ångrade sitt yttrande i samma ögonblick
han gjort det. Men fröken Kessels
skratt upphörde underligt nog inte efter
det. Det tilltog tvärtom i hjärtlighet,
under det Tarras med högst förbluffade
miner stirrade på henne utan att säga
någonting. Lockad av det glada ljudet
gjorde kyparen en lov över golvet med
ögonen uppmärksamt bespejande dem.
Tarras tillkastade honom en ursinnig
blick och såg till sin förskräckelse att
detta sätt att hålla honom i schack
började förlora effekten. Kyparen vände
endast sitt flamska ansikte mot
väggklockan med ett minspel, värdigt en
biografskådespelare, och började
därefter fixera Tarras med händerna på
ryggen. Efter en kort men het kamp
vände Tarras bort ögonen och lutade
sig mot fröken Kessel för att på alla
betingelser få en konversation i gång.
Hon hade iakttagit honom i smyg, och
till hans förvåning förekom hon nu
hans önskan.
— Ni börjar bli ängslig, monsieur
Grooth? sade hon. Var lugn, min far
kommer nog snart.
Tarras såg bönfallande på henne.
— Mademoiselle, förlåt mig vad jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
