Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innan jag gav mig åstad på jakt efter
brevet.
— Gaston? frågade Tarras
ofrivilligt.
— Mannen ni såg på vårt lilla
kontor, monsieur Grooth, med ett ärr i
pannan. Vid det här laget är monsieur
Philippe med säkerhet i handklovar.
— Nå men brevet, pappa. Hur —
— Brevet? Du medger att det inte
var någon alltför lätt uppgift du gett
mig, hein, min flicka? Och ni,
monsieur Grooth? Ett brev, postat en god
halvtimme förut, och som jag varken
vet namn eller bestämmelseort på! Vad
var det jag sade nyss om en nål i en
halmstack? Man vet ju i alla fall hur
nålen ser ut. Jag fann Jean vänta med
bilen där jag sagt till honom och vi
förlorade inte mycket tid på vägen ut till
postkontoret vid Place Leopold I: er.
Gudskelov att Maud hade postat det på
ett bikontor, åtminstone! Postmästaren
var inte över sig hövlig — det dröjde
tio minuter innan det gick upp för
honom att hans utsikter till befordran
hängde på ett hår om han inte visade
sig tillmötesgående. Jag trodde nästan
att karlen var medbrottslig — nåja,
kanske var jag också litet upphetsad.
Herr Kessel avbröt sig och stirrade
ett ögonblick på Tarras, som hastigt
såg bort.
— Ja, det är möjligt att jag var litet
upphetsad. Hur ville jag, att han skulle
ta reda på ett brev åt mig, när jag
varken kunde säga vem det var till
eller hur det såg ut? Trodde jag att
han kunde trolla? Trodde jag att han
ingenting annat hade att göra ? Ville jag
undersöka hela posten själv? Alldeles
mot reglerna, men var så god! Var så
god! Det var slutet på min
konversation med postmästaren; så blev jag
insläppt i sorteringsrummet. Ni frågar
er hur jag tänkte bära mig åt för att
finna något där? Jag frågade mig det
själv; men trots allt hade jag en liten
ledtråd. Jag visste att jag en gång för
mycket länge sen sett Philippes stil på
ett brev som han returnerat till mig
(säkerligen efter att ha. öppnat det),
och jag har tämligen gott minne för
handstilar . . . Och en annan sak, jag
visste hur mycket
krigsministeriets brev vägde! Det vill
säga pä ett ungefär — och om Philippe
sänt alla papperen i ett brev om, ja!
då borde jag kunna spåra upp det! Det
måste väga minst fyrtio gram; och vad
är fyrtio gram? Dubbelt porto!
— Det var mina ledtrådar, lilla
Maud, och du kan vara övertygad att
jag vägde alla brev på kontoret på
guldvåg, och att jag stirrade mig blind efter
Philippes stil. Det tog två timmar innan
jag var färdig — och då stod jag precis
lika långt som två timmar förut. Det
fanns inte spår av något brev med en
stil som liknade Philippes!
— Jag kan säga dig, lilla Maud, att
jag inte var god att råka ut för just då.
Tror ni mig, monsieur Grooth? Fråga
annars postmästaren. Ah, den
fördömde postmästaren! Om inte ödet
hade hjälpt mig! Vet ni vad som hände
sedan jag rotat igenom tre eller
fyrahundra brev inne på kontoret? En av
brevbärarna kom fram till mig och sade
(tydligeri hade postmästaren pratat
bredvid munnen också): "Var det ett
brev till något annat distrikt ni letade
efter, monsieur? Det kunde inte vara
till vårt distrikt?" Jag stirrade på
honom som en galning, lilla Maud, om du
vill tro mig. — "Karl?" skrek jag.
"Hur i — — hur kan jag veta till
vilket distrikt brevet skulle, när jag
inte vet adressen? Vad menar ni,
karl?" — "Seså, monsieur," sade han,
"bliv inte ond. Jag tänkte bara säga er
att lokalposten i distriktet bars ut just
då ni kom."
— Ah, bon Dieu, vad jag måste ha
vrålat till, när jag hörde vad karlen
sade! Ah, mille tonnerres! Postmästa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
