Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inför monsieur Kessels tvära
helom-vändning på stolen hejdade han sig och
blev lika blek som han först varit röd.
Han började röra läpparna, men det
gick en fjärdedels minut innan något
begripligt ljud hördes från dem. Till
slut kom det en hes stamning:
— M-monsieur . . . m-monsieur
Kes-sel.. .
Chefen för fjärde avdelningen reste
sig häftigt upp från stolen.
— Vad är det, Gaston? Var har ni
Philippe?
— M-monsieur . . . han . . . han . . .
— Ut med språket! Menar ni att
han undkommit? Säg inte att han
undkommit, Gaston!
Den unge mannen blev blek som ett
lik och nästan raglade baklänges inför
monsieur Kessels blick — en blick och
en monsieur Kessel, som Tarras inte
längre hade någon svårighet att känna
igen. Det rosslade hest ett par gånger
i den unge tjänstemannens strupe, som
tydligen var för hopsnörd av
förskräckelse för att längre göra tjänst. Plötsligt
skyndade fröken Maud upp från sin plats
och drog just i rätta ögonblicket en stol
bakom den djupt olycklige, som sjönk
samman därpå med slutna ögon.
Det var tydligt att han varit nära att
svimma. Monsieur Kessel vände sig
bort med en tigermorrning; rynkorna
darrade fram och tillbaka över hans
ansikte som vågor som jaga varandra.
Därpå kom det småningom åter liv i
Gaston, och han reste sig från stolen,
ännu ostadig på benen. I bakgrunden
av kaféet såg Tarras värdinnan och en
piccolo som förvånade slukade
uppträdet med ögonen.
— Monsieur Kessel, mumlade
Gaston, döm mig inte ohörd — låt mig
förklara vad som skett. Mannen —
Philippe — hade redan lyckats smyga
sig förbi en av vakterna när jag kom
(Henri, ni vet, den sömnige
flamlän-daren), och var ute i parken. Jag fick
genast upp skallgång och vi skulle ha
fångat honom, om — om han inte
skjutit tre av mina karlar och räddat
sig upp i en bil som plötsligt dök upp
ute på landsvägen . . . Det gick på
mindre tid än en halv minut,
monsieur . . . Vår bil stod vid
huvudingången, och . . . Monsieur, jag är utom
mig . . . Jag tar avsked i morgon, om
ni. ..
Monsieur Kessel avbröt honom med
en tvär handrörelse, brutal som ett
yxhugg.
— Avsked, prat! ropade han. Vilka
voro de tre han sköt?
— Paul Ducos, Jean Martin och
Henri. . .
— Flamländaren? Förträffligt —
när man glömmer sin plikt! Var glad,
unge man, att jag skött mina uppgifter
bättre än ni. Vi ha Philippes brev, om
vi inte ha honom själv — var glad för
det.
— Ni — ni har brevet, monsieur?
—r Jag skall na det om en kvart.
Ingen tid till förklaringar. Klockan är
tjugu minuter i sju, och det är klockan
sju vår vän Maillart kommer hem. I
väg. Ni följer oss, Gaston.
I djup tystnad lämnade monsieur
Kessel och hans sällskap det lilla
kaféet. Några steg längre uppåt gatan,
framför trevåningshuset, där monsieur
Kessels lokalkontor var beläget,
flämtade en bil av samma typ som den som
på morgonen burit Tarras och hans
värd in till Liége. Man tog plats i den
och det bar av sedan monsieur Kessel
tillropat chauffören ett kort: Rue
Joncquiéres. Tarras utbytte en hastig
blick med fröken Maud. Hennes ögon
voro underligt uppskrämda, och hennes
kinder hade mist rodnaden de haft för
en stund sen — var hon orolig igen för
Philippes skull?
Efter tio minuters färd höll bilen
inne i en trädplanterad förstadsgata.
Man hoppade ur, och monsieur Kessel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
