Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - På amorösa vingar. Av Frank Heller. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På amorösa vingar.
Av FRANK HELLER.
Det var vår, och i Paris, och jag och
min vän aviatören Leroux sutto i
solgasset i Tuilerieträdgården (för
omväxlings skull inte på något kafé). Herr
Leroux satt bakåtlutad med mössan
lutad mot sin buktiga sydfranska näsa
och munnen halvöppen, insugande de
tusen och en dofter som i vårtider göra
världens huvudstad mera tjusande än
eljest. Hans ögon glimmade under
mösskärmen — han såg ut som en
ytterligt belåten katt. Jag satt och
stirrade än på honom, än på barnskarorna
omkring oss och de damer som trippade
förbi — dessa tusen lockande
varelser som i vårtider göra världens
huvudstad mera förtrollande än någonsin.
Solsken, kastanjedoft, parfymer,
knoppande träd, vårljus över tak och
trädkronor. Plötsligt kom en röst ur
herr Leroux’ svarta mustasch.
— I morgon skall jag till Bourgogne.
Vi hade talat om helt andra saker,
då vi sist talade, vilket var en kvart
sen — om unga damer, och speciellt
en, som herr Leroux två år förut velat
skänka sitt namn och resterna av
kejsarens pris. Jag svarade inte, och herr
Leroux tillade efter en paus:
— Genom luften.
Genom luften. Jag stirrade tyst och
avundsjukt på honom. Flyga fram
genom denna paradisiska vårluft, i detta
solsken, över detta land . . . tanken på
det var nog för att få en vanlig
jord-bunden varelse att fyllas av
missunn-samhet. När man till på köpet är ägare
av en outnyttjad sonettåder —
Herr Leroux avbröt mig i mina
funderingar med att vrida sitt huvud något
åt vänster så att jag kunde se ett av
hans örnögon, och oförberett säga:
— Vill ni följa med? Jag kan
arrangera saken. Det är inte någon lång tur
— bara till Montbrive, ett litet hål
någonstans i Bourgogne. Har ni lust,
så!
Mitt svar är onödigt att anföra.
En dag senare, efter att ha startat
vid sextiden på morgonen och flugit två
timmar, landade jag med min vän
Leroux utanför en liten stad nere i
Bourgogne, vilken tycktes lika avlägsen
från parisbullret i rummet som från
flygmaskinsåldern i tiden. Små gula
hus med gröna fönsterluckor, tätt
sammangyttrade kring en grå
medeltidskatedral, som tycktes stor nog att
rymma alla Montbrives invånare på en
gång, både de levande och de döda; ett
torg med ett rådhus från
fjortonhundratalet och ett apotek från Charlemagnes
tid. Järnvägsstationen tycktes en
orimlig och betydelselös episod, där den
låg i utkanten av staden. Runtom
sänkte och höjde sig vita vägar där man
blott väntade att se d’Artagnan komma
ridande med drottningens juveler, eller
M. d’Anqueti!s stora kalesch rulla förbi
på väg till Lyon. Och hän till
synranden, i mäktiga kurvor, böljade
Bourgognes skogar och vinfält. Jag och herr
Leroux åto frukost på ett litet värdshus
vid torget; och jag kände mig allt mer
och mer övertygad om att jag per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
