Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - På amorösa vingar. Av Frank Heller. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skinen. Motorn började dåna; herr
Leroux gjorde en gest åt karlarna som
höllo monoplanet, och ven uppåt som
en vit pil i den solskimrande vårluften.
En pil som levde, en pil som tänkte
och ville! Jag hade sett honom flyga
ett par gånger förut ute i Buc och kände
något så när till vad han kunde. Men
denna morgon — för att låna ett ord
som han en gång själv blygsamt
använt om sig — denna ljuvliga
majmorgon över flygfältet i Bourgogne, var
han verkligen inspirerad. Han gick i
kretsar, i rak linje, höjde sig, sänkte
sig; plötsligt övergick han till den
verkliga delen av programmet. Med
maskinen snett på tvären kom han rusande
tio meter över aerodromen — glissade
sur l’aile; övade sig sedan i
steeplechasehopp i sista sekunden över hinder
på banan; och gick därpå upp tills
maskinen endast syntes som en vit måsfjäder
uppe bland maskrosbollsmolnen. Den
seglade fram, som glömsk av oss
nedanför; plötsligt, medan vi alla med
huvudet bakåt stirrade upp i rymden, sågo
vi den göra en snabb omkastning, stegra
sig och flyta fram igen, lugnt som ett
dun som driver: herr Leroux hade gjort
en renversement total. Ännu innan den
första sucken av häpnad hade upphört,
övergick den i en ny; den levande pilen
hade vänt sig mot jorden, och föll,
lodrätt, vinande, ned mot flygfältet.
Plötsligt tvär stannades den som av en
osynlig hand i sitt nedslag, slungades
framåt i horisontal riktning, lyfte sig
lodrätt, kastades över igen och föll nedåt
på nytt. Åtta gånger å rad — åtta
gånger som markerades av små
Hämtningar och rop nere på flygplatsen —
tecknade den levande pilen sina
kretslinjer mot den blålysande rymden;
därpå förvandlades den åter till en
blériotapparat, som gick ned på
flygfältet i en svindlande vol piqué.
Herr Leroux hoppade ut med
sammanbitna läppar och en kort blick åt
första stolräckan. Men applåderna
smattrade, och hans ansikte liksom hans
själ veknade. Han smålog; han bugade
sig. Och plötsligt, alldeles oförberett
och oväntat, ven en liten bukett
liljekonvaljer in från första stolräckan och
bort till hans fötter... Jag såg, hur
hans ansikte stramade till och hans
ögonvitor mörknade. Därpå, när jag
vände blicken mot första stolräckan, var
den tom, och jag uppfångade endast
skymten av ett tungt brunt hår och en
regnbågsskimrande toalett, som
försvann mellan två cylindrar och två
svarta överrockar.
Herr Leroux stod ännu kvar som
bedövad, och det behövdes ett slag på
axeln och ett misogynt citat från La
Bruyére för att få honom att tänka på
M. Blériots apparat.
Det var på aftonen samma dag —
en mild, drömmande vårafton, som jag
aldrig skall glömma. Häggdofter,
kvällsljus, gaslyktor som just tändes i
sällskap med vårstjärnorna; sorl på
kaféerna, eftersom det var apéritivtid. Herr
Leroux och jag sutto i broderligt
samkväm på trottoaren framför samma lilla
kafé, där vi intagit vår frukost.
Kyparen hade serverat oss med en vördnad
och en patriotisk entusiasm för
Frankrikes fåglar, som bort bräddat herr
Leroux* hjärta med självbelåtenhet (man
är något mindre bortskämd med dessa
saker i Paris); och dock var herr
Leroux’ hjärta i stället bräddat med
tungsinthet och grubbel. Han satt
hopsjunken på sin stol med händerna i
byxfickorna och en caporal i mustaschen.
Ej ens den brunskumfraggiga
münchenerbägaren avlockade honom mer än
ett tankspritt leende. Jag själv satt och
tänkte på ingenting.
Plötsligt hördes en tvekande röst
bredvid oss:
— Messieurs, förlåt om jag stör...
Man har visat mig hit ... Förlåt, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
