Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Den vapenlösa kaparen. Av Thomas Thorn. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fånge, och vi styrde i ljusflodens
riktning. Efter några årtag sade Damm:
— Det var en räv! Fast hans sista
krok var för grov.
— Vilken menar du ?
— Det med drinken; den hade väl
ingen nappat på.
Jag teg, ty jag förstod att jag skulle
ha nappat. Jag frågade i stället:
— Varför räknade du inte guldet?
— Behövdes inte. Han vågade inte
lura mig öppet.
— Men hur visste du att han hade
så mycket guld.
— Det har båtarna i krigstid. De få
betala allt kontant och i guld.
— Men hur visste du från början
att båten var engelsk.
— Skönlitteraturens välsignelse!
Båten heter Jane Eyre.
Vi lade till vid vår yacht och stodo
inom ett ögonblick på bryggan. Vi
hörde engelsmannen slå full fart och
följde honom med strålkastaren ett
stycke på väg. Därefter läto vi mörkret
åter sluta sig kring den och kring dess
stolta uppbringare, den obeväpnade
sommaryachten Irmelin, som nu på nytt
lät sina maskiner plöja en mållös fåra
i det välvilliga havet, där allt kan ske
— spårlöst!
I navigationshytten fann vi Libanon.
Han sov gott över ett ramlat korthus.
*
I fyra nätter fortsatte Irmelins
kryssning, och under denna tid kapades
ytterligare sex stora ångare, därav tre
engelska, två tyska och en
props-lastad norrman. Vi hade just slutat en
engelsman och Erik Damm ämnade
självmant söka sig hemåt då en
händelse inträffade som tvang oss att med
pressade ångpannor lämna vår
krigsskådeplats.
Det var ett par timmar efter
midnatt. Vår sista pris hade för en kvart
sedan ångat i väg österut, lättad på 600
pund. Vi beredde oss att lämna den
nu åter fredlig vordna Irmelin i
styrmannens hägn och tömde nattgroggen
på bryggan. Då — lyfter vi alla med
ett skri av smärta händerna till ögonen;
vårt vapen mot andra vändes nu mot
oss själva: en strålkastare fixerade vår
båt, oss och våra groggar i ett bad av
bländande ljus. Inget tvivel: det var
en riktig man-of-war!
Vi visste dock med oss att vårt
utseende var lika vitt som vårt samvete
svart, och när vi prejades lade vi
genast snällt bi. En engelsk officer
kom ombord, visiterade, fick i sig
några historier om härliga
höstkryssningar i norska skärgården, fann allt i
sin ordning och befanns själv av
Libanon vara en hygglig karl, som borde
bjudas på grogg. Han tackade och tog
emot, och jag mötte Damms leende
blick, som sade: hans äkthet är inte
misstänkt. Officern frågade om vi sett
någon tysk örlogsman i farvattnet: det
hade skett oförklarligt många och
underliga prejningar av engelska
ångare här i närheten och hans kryssare
var på vakt efter den tyska tjuvstryken.
Men vi hade inte sett någon tysk
tjuvstryk, officern tog ett artigt avsked och
efter några minuter försvann
strålkastaren. Men Erik Damms ansikte
mörknade, kryssaren ångade bort i samma
riktning som vår nyss släppta pris och
skulle hinna den inom en kvart. Dagen
började ljusna. — Damm befallde full
fart med kurs rakt söderut. Vi gick
icke till kojs. Vi anade att snart skulle
vi bli de jagade.
Efter en timme, när mörkret lättat,
såg vi långt akterut en röksky som
hastigt förstorades och alltjämt
svartnade. Det var en båt som närmade sig
med en svindlande hastighet mot
Irmelins fattiga 14 knop. Vi såg på Erik
Damm, men hans blick var riktad
föröver som om han väntade något. Vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:29:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1915/0237.html
