Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Död åt Philippe, och måtte herr Kessel
snart finna sitt brev, och det varda
honom, Joseph Eugéne Maillart,
beskärt att bidraga till de brottsligas
arrestering och avrättande. Ah sacré nom,
sådana skurkar! Nom d’une m . . .,
vilka förbrytare. Då de äntligen till—
lätos gå, gestikulerade herr Joseph
Eugéne Maillart ännu framför
ekdör-ren med den bedrägliga brevlådan . ..
Skulle herr Kessel kunna lyckas i
sin jakt? Vad hade han egentligen
för ledtrådar? Allt vad Tarras visste
var hans samtal med Gaston i bilen
på vägen från Rue Joncquiéres.
Underligt nog hade det nämligen inte förts
på flamska — måhända ansågs Tarras
nu så implicerad att man kunde tala
franska; eller var ställningen så
förtvivlad att det ingenting betydde —
och detta var vad Tarras uppfångade:
"Hur var det, Gaston, med jakten på
Philippe? Ni förstår att vi dansa på
en vulkan i utbrott. Er ställning för
att inte tala om min . . . Hade ni nog
sinnesnärvaro att telefonera till
Di-dier?" — "Ja, monsieur, jag
telefonerade ögonblickligen Philippes
signalement och bilens som dök upp och
räddade honom. Didier lovade..." —
"Bilen, hur såg den ut, Gaston?" —
"En grå, täckt landsvägsvagn,
monsieur, en fransk maskin skulle jag
tro..." — "Fransk — de äro
fördomsfria, de uslingarna! Åt vilket håll
körde den, Gaston?" — "Åt Verviors,
monsieur, då den försvann. Men
vägarna korsa ju varandra där, och" . . .
— "Men numret, Gaston! Såg ni då
inte numret, Gaston?" — "Det hela
gick så fort, monsieur . . . Jag skymtade
en nummerbricka i ett ögonblick,
alldeles överhöljd av damm, och så . . . Det
är möjligt jag kunde minnas den . .."
— "Kontrollbokstaven, såg ni inte ens
den?" ropade herr Kessel. Det gick
en stund förbi, innan Gastons svar
kom: "Kontrollbokstaven — monsieur
Kessel — jag vet inte säkert — men
jag tror, jag tror den var B..." —
"Och ni har ingen aning om siffrorna?
Ett, två, tre, fem, nio? . . . Tänk innan
ni svarar!" Gaston lydde sin förmans
uppmaning; äntligen sade han
tvekande: "Nu tycker jag mig minnas det
var något sådant som 1—7—9 eller
1—0—7—9 eller"... — "B 179,
B 1079 — det kunde väl inte vara
B 79, Gaston?" . . . Monsieur Kessels
fråga kom mera i en väsning än i ord,
och Gastons ärr blev vitare än
elfenben då han stammade: "Monsieur
Kessel... ni har rätt... ni har
rätt!. . . nu minns jag! — Ah! —
men det är väl inte möjligt — det
är otänkbart, det är ju en otrolig, en
oerhörd djärvh ..." — "Och när har
den mannen visat er att han saknar
djärvhet?" ropade herr Kessel med ett
slag mot automobilsätet. "Ni kan våga
ert liv på att det var B 79! Ni kan
våga ert liv på det, Gaston! Så fort
vi komma till vårt kontor, skall ni
telefonera till Didier, och så . . ." Innan
herr Kessel hunnit sluta sin mening . ..
Tarras flög åter till på stolen och
högg tag i telefonluren. Han lyssnade
ett par minuter och ropade hallå, men
ingenting hördes. Han hängde åter upp
apparaten. Besynnerligt, han kiinde
ha svurit på att. . . Hade det verkligen
inte ringt? Nej, det var väl bara hans
överretade fantasi. . . Han kastade en
hastig blick på den sovande gestalten
på schäslongen; lyssnade ännu en gång
i apparaten och försjönk med blicken
på den åter i sina tankar.
. . . Innan herr Kessel hunnit sluta
sin mening hade deras auto varit
framme vid det lilla lokalkontoret. Gaston
skyndade uppför trapporna och kom
igen med en papperslunta; Tarras och
fröken Maud fingo sina order, och så
ven herr Kessel av på sin
skymningsjakt. B 79 — sfräckte alltså
komplotten sig så långt? Var t. o. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
