Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Philippe, en enkel betjänt, verkligen
med i det nät av spioner som vilade i
handen på denne B 79 — det nät vari
mannen från Liége varit en av
maskorna? Vem kunde han vara, denne
mystiske arbetare i mörkret?
Monsieur Kessel sade sig ju veta hans
namn . . . I varje fall måste hans
djärvhet vara otrolig, om han vågade låta
sin bil bära samma ödesdigra
siffer-beteckning som han själv bar i sin
tjänst. Det borde ju bli en ledtråd för
monsieur Kessel — hallå! Nu var det
åtminstone inte någon inbillning längre
med telefonsignalen!
Det ringde obestridligt och tydligt.
Tarras högg tag i hörluren och ropade
hallå. Efter ett ögonblick upprepade
han sitt rop; därpå ännu ett par gånger.
Efter tio minuter hängde han tillbaka
apparaten med rynkade ögonbryn. Ej
ett ljud hade kommit efter
påring-ningen. Vad var meningen? Var det
endast en felringning, eller . . . Eller
hade hans fantasi spelat honom ett
spratt igen? Det vore högst kuriöst;
han hade inte någon erfarenhet av
hallucinationer i vanliga fall. Han
stirrade nervöst omkring sig i rummet;
allt vär lika naket och dystert, som
när han kom. Det enda avbrottet i
ödsligheten var schäslongen där hon
sov. Tarras såg ett par minuter på
henne och kände sig åter lugnare. Det
hade naturligtvis varit en felringning;
han ordnade energiskt sin halsduk för
att bekräfta det.
. . . Vad hon låg stilla och tyst!
Stackars barn — han kände sig med
ens faderligt beskyddande gentemot
henne — stackars liten, vad hade hon
inte fått gå igenom för själsspänningar
sen i går morse, då han så tvärt och
handlöst kastades in i hennes liv. Han
mindes åter dagen förut och hennes
beteende mot honom som han då haft
så svårt att bli klok på —
omväxlingarna av osökt vänlighet och an-
strängd konversation, avsedd att inte
låta honom misstänka något, om . . .
Hans tankar gjorde hastigt ytterligare
ett språng tillbaka, till serien av
händelser som lett upp till hans
sammanträffande med henne. Med ögonen
oavvänt riktade på bordstelefonen
förflyttade han sig i små tankeryck från
den ena scenen till den andra, upp till
onkel Salomon som nu lämnat Ostende
— var det av rädsla för kriget? ■—
och så tillbaka igen. Han såg sig i
samtal med konduktören; mindes
mannens från Liége förskrämda ansikte
som sett ut på honom från
kupéavdelningen — några minuter innan han
träffades av den osynliga hämnden och
föll tillbaka, död av hjärtslag. Den
elektriska globen i taket, under vilken
han satt, blinkade till ett tag; och han
kom plötsligt att tänka på ljuset på
tåget, då det tvärt slocknade och tändes
igen för ett ögonblick. . . Där hade
han stått i skjortärmarna och stirrat
på vagnsnumret — han mindes det
sannerligen än, 0189, 1 och 8 är 9,
9 och 9 är 18! — innan ljuset
slocknade på allvar, och han hoppade ut i
mannens från Liége rock... I den
dödes rock . . . Han ryste till, och
hans tankar fullföljde mera slappt
tråden av de följande händelserna. Han
lekte med en frans på filten som han
svept henne i, under det han fortfor
att stirra på telefonen på bordet. Och
så, utan att han visste av det, sänkte
hans ögonlock sig, och hans huvud
sjönk tillbaka mot stolens ryggstöd.
Herr Tarras Grooth från Sverige hade
fallit på sin post.
Hur länge hans omedvetenhet varat,
visste han inte, då han rycktes ur den.
Men plötsligt flög han upp från sin
plats med yrvaken blick, väckt av ett
enda obetydligt litet ljud, knappt mer
än en knäppning, men just det ljud
han denna afton satts att vänta på: en
ringning i telefonen, pling-pling-pling,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
