Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fröken Kessel. Hon hade flugit upp
från schäslongen och såg omkring sig
med oförstående blickar.
— Monsieur Grooth! mumlade hon.
Vad, vad––––
— Var lugn, mademoiselle, det var
bara någon som ringde på dörren —
er far, med andra ord. Han kommer
själv i stället för att telefonera. Han
har säkert lyckats! Jag skall strax
öppna för honom.
Hon såg på honom, ännu alltför
yrvaken för att fullt förstå, och Tarras
öppnade hastigt dörren till tamburen.
X.
Början på herr Kessels jakt.
— Vart köra vi först, monsieur
Kessel?
— Till Didiers kontor, Gaston.
— Till poliskontoret! Vi få hoppas
att de kunna ge några upplysningar
om bilen, monsieur.
— Vi få hoppas det, Gaston.
— Monsieur, om ni visste hur . . .
jag kan inte säga er hur jag känner
mig . . .
— Låt bli det då, Gaston. Jag vet
precis hur jag känner mig.
— Men felet faller på mig,
monsieur !
— På mig, Gaston, och tyst. Hade
inte den här unge svensken varit! . . .
— En underlig historia med
honom, monsieur. Och ni är övertygad
att . . .
— Vad?
— Att den är sann?
— Fullkomligt, Gaston, just därför
att den är så underlig. Men nog med
det. Vi äro framme.
Herr Kessel hoppade ut, följd av
sin unge medhjälpare. Bilen hade
stannat vid en oansenlig sidoingång i
märiets byggnad. I spåret på sin chef
gick Gaston in genom dörren,
ovanför vilken en röd lykta brann.
Efter några steg genom ett förrum,
där ett dussin polisbetjänter med eller
utan uniform väntade, kommo de in
i ett inre rum, för tillfället endast
upptaget av en medelålders man som
rökte cigarretter i en länstol. Han
hade en tung kropp och ett ansikte som
påminde om Dumas den äldres. Vid
monsieur Kessels inträde kom det
hastigt liv i hans dåsiga sultanögon;
han kastade bort cigarretten halvrökt
och reste sig upp ur länstolen för att
hälsa. Monsieur Kessel avklippte
honom otåligt med handen.
— Till saken, Didier! Vi ha bråttom,
förfärligt bråttom. Ni fick mitt bud?
— Ja, monsieur. Jag telefonerade
genast till Bryssel och lät göra upp vår
lista.
— Lät göra upp, Didier! Sådana
saker gör man själv.
— Eller man kan kontrollera att de
äro rätt gjorda, monsieur. Det sparar
tid. Här är vår lista, monsieur.
— Tid! Monsieur Kessel ryckte till
sig den papperslunta, mannen med de
sömniga ögonen räckte honom, så
häftigt att han höll på att tappa den i
golvet. Tid! Tala inte till mig om tid
just nu, Didier — Gaston, kontrollera
mer er egen rapport.
Mannen med Dumasansiktet gjorde
en liten axelryckning. Monsieur
Kessel hade kastat sig ned på en stol
framför skrivbordet med sin
papperslunta, under det Gaston med de papper
i handen som han fört med sig från
kontoret kontrollerade de uppgifter
hans chef började, rabbla upp från
papperet. Orden strömmade ur dennes
mun hastigare än ett vattenfall, medan
hans fingrar kastade tillbaka den ena
sidan efter den andra. Mannen med
Dumasansiktet återtog:
— Detta är alla detaljer från de
sista veckorna, monsieur. Det finns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
