Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - När fosterlandet är i fara — — Av Karl Östman. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det. Han kunde väl kanske därför få
låna av någon som stannade hemma
en sak att stoppa ner pinalerna i, det
kunde han kanske få, när han skulle
ut nu för att försvara dom, deras
egendom och deras liv med risk att förlora
sitt eget.––––
Bing — ng — g––––bing —
ng — g––––bing — ng — g.
Sången fortsatte ännu.
När klockan fattades en kvart i 12
stod i Hamn-Olles bostad
utryckningsbagaget färdigt för "embarkering".
Det var en kappsäck, lånad, gråmålad
och stor som en mindre koffert. Ur
snygghets- och bekvämlighetssynpunkt
hade en mindre varit lämpligare, det
insåg nog Hamn-Olle också, men när
man är utan själv och måste anlita
andras hjälp får man inte vara så noga.
Själv stod vår landstormsman lutad
över en utdragen låda i dragkistan.
Händerna grävde bland sakerna
brådskande. Ett brev och ett porträtt
skulle han ta tag på. Porträttet var ett
familjeporträtt, och brevet var ett
sådant brev som minde om unga dagar,
då livet ännu var annat än en oavlåtlig
kamp mot nöd och brist. . .
.1 fältvakten visste han att det var
bra att någonting ha att titta på ibland,
att fästa tankarna vid under ensamma
nätter för att hålla sömnen borta bättre.
— Du vänder väl opp å ner på
allting i låda för mej, du––––!
Det var Agusta, som talade. Hon
satt på stolen vid bordsändan blek och
hopsjunken. Sin ena hand pressade hon
hårt mot bröstet vid hjärttrakten. Det
kändes som om någonting därinne ville
brista.
Det var nog sista gången hon såg
honom . . . Hon hade ju hört så mycke
förfärligt om krig ...
— Nääj, sade Hamn-Olle, som inte
visste hennes tankar. Dä ä ett
papper bara — som hör
inskrivningsboken till. Ja har tag i det nu.
"Papperet" stoppade han obemärkt
i fickan. Hon behövde ingenting veta.
Hon skulle känna skilsmässan tyngre
bara, om han visade henne så barnslig
han var. Nu var han färdig. Han gick
fram till henne raskt. Munnen
försökte le.
— Ja, så ajö med dej nu, Agusta!
Inte ska du gråta, det ska du inte. Ja
kommer snart igen. Då ska ja arbeta,
dag å natt ska jag arbeta. Så nog ska
du få den där hatten som jag lovade
dej. Å här har du nu tvåkronan, å här
har du ringen min. Den kan du låna
på i lånekassan då du blir rålös
alldeles.
Långsamt strök han
förlovningsringen av fingret och lade den jämte
silverslanten på bordet. Ungarna, som
rustade om på var sitt håll i rummet,
förstod att något ovanligt avhandlades
mellan honom och henne. Fram
kommo de och slöt en halvcirkel
omkring dem. — Skulle far skiljas med
mor?
Han svarade inte på frågan direkt,
han svarade bara, att han skulle bort
på sjå långväga. Och sedan han sagt
det tog han dem alla i händerna utan
pjunk och gick.
Tårögd satt Augusta och hörde på
hur mannens steg dog bort i trappan.
Hon fick väl kanske inte se honom
mera––––––-
Kommen ett stycke ner på gatan
satte Hamn-Olle ner bagaget. Det
kändes tungt redan. Nästan som en
säck med mjöl. Han kastade en blick
i hast upp mot fönstret.
Undras hur Agusta redade sej? I
granngården hade ett fruntimmer dött
av hjärtslag nu på morron. Och det var
klämtningarna i kyrkan som dödat
henne. Tro hur Agusta redade sej? —
Men klockan fattades 5 minuter i 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
