Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En flykt mot solen. Av Frank Heller. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde haft bättre färg än den svarta,
meddelandet om vad som passerat ute
i den värld, herr och fru Leroux glömt
sedan en obestämd tid tillbaka.
KRIGSFARAN VÄXER!
TYSKLANDS MOBILISERING.
KAN KATASTROFEN UNDVIKAS?
De gingo tillbaka under tystnad.
För en gångs skull var himlen mindre
blå och luften kallare. De gingo
genom trädgården upp till sin villa, och
plötsligt överraskade herr Leroux sin
unga maka med en ängslig sidoblick.
Han var ej van vid sådana blickar ur
dessa bruna ögon; han kände själv en
hastig oro; men så ryckte han upp sig
och sade med ett skratt:
— Bah, chérie. Du måtte väl känna
tidningarna!. .. Une blague — bara
prat, som vanligt.
Men tidigt dagen efter var han nere
i badortsbyn, utan att hon visste om
det (trodde han). Och i stället för av
de gula, blå och gröna
tidningsaffischerna möttes hans ögon av röda
plakat på alla väggar, som började:
MOBILISATION GÉNÉRALE ...
Han återvände, han visst ej hur.
Han fann henne, och han talade, han
visste ej varom eller hur länge. På
eftermiddagen sutto de bland en tyst,
sammanträngd, och vidögd massa
människor i en ohygieniskt överfylld
järnvägskupé, på väg till Paris. Och
hjuldånet sade:
Mobilisation générale! Krig!
Världskrig! Alla hem skola skövlas — alla
betala vad en förbrutit. Svärdet
oundvikligt. Krig. Världskrig.
Två dagar efteråt lämnade han
henne, tyst, utan tårar, med onaturligt
stora bruna ögon, i det lilla hem de
inrett åt sig i Paris; och så slok
världskriget upp honom och han upphörde
att existera för henne annat än som ett
minne, med vilket den enda
förbindelselänken var de reglementerade
militärbrevkort som då och då —
sparsamt, mycket sparsamt — anlände från
onämnda orter. Brevkort som lästes
hundra och tvåhundra gånger omigen,
och där ingenting annat fanns att läsa
av honom än hans underskrift. Allt
det övriga var endast tryckta meningar :
jag är frisk, sårad, har icke
fått, f å 11 b r e v, p a k e t, där han
hade att överstryka det onödiga. Ack,
de dagar av stumma tankar, oro,
ångestkramp och lika krampaktiga
förhoppningar som följde varandra mellan
var och en av dessa kalla skrivelser!
Hade tiden under ett par månader
upphört att existera för henne,
återvände den nu i hundradubbel makt.
Klockorna i hennes hus, datumvisaren
på väggen, blevo henne outhärdliga;
hon stannade klockorna och kastade
kalendern i papperskorgen. Därpå
efter en enda kort dag — hur
sekellång var den inte — blev tystnaden
omkring henne ännu outhärdligare,
sedan visarnas tick-tack upphört. Hon
satte åter klockorna i gång. Så
började hon tänka på sin syster i
Bour-gogne. Hennes man var icke inkallad
— skulle hon resa ned dit, försöka
glömma, få ro? Hon tänkte på det i
några minuter, så slog hon hastigt bort
tankarna därpå. Nere i Bourgogne!
Borta från Paris — längre borta från
alla nyheter — längre borta från
honom, om någonting... om
någonting . . .
Och så kröp tiden åter vidare,
markerad av otaliga pendelknäppar. Ute
i Paris var det tyst, som i en
mardröm, ty ingen visste något, varken
om den enskildes öde eller om allas,
fosterlandets. Och så kom plötsligt
ryktet om nederlag, olyckor. Vad var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
