Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En flykt mot solen. Av Frank Heller. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vattna med sitt blod. Kunde jag då
ingenting göra? Voro de räddningslöst
fångade mellan tyskarnas kanoner och
floden? Det såg så ut, dessvärre.
Jag svor och bad om vartannat av
förbittring över min hjälplöshet.
— Då, chérie, fick jag se något
som med ens fyllde mig med idéer.
Floden gick i en krök, som jag sagt
dig; den var inte vidare bred och den
var nog inte djup av naturen. Men
mot norr, just nedanför kröken, mitt
mellan tyskarnas och våra kanoner, låg
en stor kvarn; den.stod tom, men jag
kunde se hur vattnet forsade över
kanten på fördämningarna . . . Tänk om
den vore borta — om fördämningarna
krossades . . . Kanonerna hade redan
krossat taket på kvarnhuset och ena
väggen, men fördämningarna lågo
kvar.. .
— Ja, chérie, så gick jag ned mitt
emellan de stridande med en liten
tanke på dig. . . Jag hade knappt
hunnit ner till tusen meter, förrän de
började ta korn på mig . . .
Kartescher-na visslade och skreko runt omkring
mig, men jag tänkte på dig och på
Frankrike, jag bet samman tänderna
och jag sänkte mig oavbrutet, tills jag
var sjuhundra meter över mitt mål.
Luften skakade av kanonskotten. Tro
inte att jag förlorade någon tid med
att lossa mina bomber — jag lät dem
regna, en efter en, medan min fot var
stel av spänning mot avtryckaren . . .
Bom, träff — träff, träff. . . och en
vit vattenpelare i vädret för var träff,
tills hela fördämningen sjönk samman
som ett korthus, och vattnet dånade
i väg över den. Och just i samma
ögonblick, chérie, skrek det till som en
uggla alldeles inpå mig, min vänstra
arm föll ned från ratten, och hela
maskinen kastades fram som av en
jättespark. Resten gick så fort att jag knappt
minns något av det, helst som jag
förlorade medvetandet strax efteråt; men
på något vis landade jag oskadd på
andra sidan floden, och där hittade
mina kamrater mig. Ty de kommo
över, chérie, vadande och på broar!
Min ansträngning hade inte varit
förgäves. Och så var jag plötsligt här i
Reims. . . och fick korset — och du
kom, chérie . . . Det var alltsammans
Några dagar gingo förbi i lugn efter
deras samtal i sjukhusträdgården, och
herr Leroux blev bättre för var dag.
Visserligen kunde han inte använda
vänster arm än, men det troddes att
såren efter karteschflisorna skulle läkas
utan svårighet. Om en halv månad
beräknades det att han skulle kunna
fara av till fronten igen — om det
behövdes någon avfärd. Ty fronten
tycktes ju fixera sig här vid Reims.
Dag efter dag och natt efter natt
fortsatte bombardemanget på den gamla
kröningsstaden. Fönsterrutorna
skall-rade utan uppehåll. Röda korsets
flagga vajade i kanonbrisar. Den civila
befolkningen flydde i flockar, om än
inte helt och hållet. Men m: me
Leroux stannade kvar. För henne var
den bombarderade staden, där varje
timme på dygnet kunde bli hennes
sista, ett paradis. Hon såg varken
befolkningens dystra ögon eller
ruinhögarna, hon hörde varken kanondånet
eller bullret från de raserade husen;
hon hörde och såg blott en
konvalescent på militärsjukhuset, som å
sin sida blev tankfullare för var dag
som gick utan att preussarna kastades
tillbaka på andra sidan Berlin . . .
— Ah, men vi skola köra dem hem
igen! Vi ha inte Napoleon, men vi
ha Joffre. När vi komma till Karlstadt
skall jag visa dig staden, chérie, i
flygmaskin!. . .
Det hade gått tre eller fyra dar
sedan m:me Leroux’ ankomst till
Reims, då förhållandena i den
bombarderade staden ändrades till det värre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
