Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En fabriksarbeterska och en fruntimmersskräddare. Berättelse från en storstrejk. Av Hilding Barkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Själv kunde Ester Olsdotter icke
veta något om detta. Det hade
åtminstone alldeles fallit henne ur minnet
vid tiden för denna berättelse, ty då
storstrejken bröt ut, bodde hon icke
längre i sin barndoms dal. Hennes
fader hade omkommit vid ett
flottnings-arbete i Fjällsjöälven, och hon hade
sedan med sin moder flyttat till
huvudstaden för att söka arbete, och hon
hade blivit fabriksarbeterska. I en
storstads kvalm hade emellertid icke
ens det blinda ödet haft hjärta att låta
henne stanna, och därför var det på
landet ett par mil utanför huvudstaden,
som hon blivit fabriksarbeterska.
Fabriken var belägen vid en vacker vik
av Mälaren, som heter Hästskoviken
icke blott därför, att den är rund som
en hästsko, utan också emedan det på
dess stränder dukats hästskobord med
smörblommor, brudbröd och andra
örter och däromkring ordnats
bordsprydnader i grönt och andra färger.
Här hade Ester Olsdotter haft det
bra ända till storstrejkens början.
Förnämligare än de andra
fabriksarbeter-skorna som hon, såsom ett solens
hemliga sändebud, i själva verket var,
kunde man mindre undra på, att hon
fått en bättre ställning som
ackords-arbeterska med kollektivavtalets
tillförsäkrade minsta lön av trettiotre öre
i timmen, medan de andra
arbeter-skorna i timlön blott hade tjugusex öre.
Vidare hör det till denna historia, att
hon försörjde sin gamla moder och
bodde tillsammans med henne samt att
hon hade blivit god vän och i
hemlighet förlovad med en arbetare vid
fabriken, Karl-Axel Almark, som var son
till ett bondfolk på en gård i fabrikens
omedelbara närhet.
Den 17 augusti 1909, i slutet av
storstrejkens andra vecka, fick Ester
Olsdotter uppleva ett svårt bekymmer.
Det rörde sig om hennes kläder, men
med denna berättelse skall det bevisas,
att när nöden är störst är hjälpen
närmast. Samma dag, som på morgonen
sett hennes dräktbekymmer, skulle föra
henne till en fruntimmersskräddare,
som alldeles avlyftade hennes sorg.
Ester Olsdotter hade två dräkter,
en helgdagsdräkt och en vardagsdräkt,
och den förra var så gott som ny, blott
en enda gång använd före storstrejken.
Men sedan hon på morgonen den 17
augusti 1909 talat med sin moder om
vad de skulle leva av under
storstrejkens fortsättning, låg den fina dräkten
nu inslagen i ett stort tidningspapper.
Med detta paket skulle modern gå till
handlanden på förmiddagen, ty
handlanden var också pantlånare i smått
under storstrejken. För livsuppehällets
skull var detta en välsignad sak.
Ändock var det med mycket tungt hjärta,
som Ester Olsdotter, klädd i sin gamla
slitna arbetsdräkt, efter samtalet med
modern ställt sig på trätrappan till den
rödmålade arbetarebarack, där de båda
tillsammans bodde i ett rum och kök.
Hon skämdes för arbetsdräkten, ty
genom storstrejken hade arbetsdräkten
blivit fångdräkt. Det hade vid
Hästskoviken liksom vid hundratals andra
arbetsplatser blivit ett tvång och en
modesak under storstrejken, att
ar-beterskorna gingo i sina
helgdagsdräk-ter. Storstrejken var den största av
alla helgdagar, och helgdagsdräkten
var som panten på blivande seger i den
stora arbetsstriden—så sant som det
var denna strids mening att bliva alla
slitna och fula arbetsdräkters
för-interska. Att bli av med den bästa
dräkten var därför för en arbeterska
som att bli av med allt vad hon ägde.
Detta kände Ester Olsdotter, och en
dunkel undran steg upp i hennes
tyngda hjärta, om hon nu ens var värd
det obrottsliga kamratskap, som
förtroendemannen från Stockholm talat
om på mötet i goodtemplarlokalen
den föregående söndagen. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
