- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1915 /
273

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En fabriksarbeterska och en fruntimmersskräddare. Berättelse från en storstrejk. Av Hilding Barkman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

täckt nya störningar i solens yta.
Härpå fick emellertid solastronomen i
Kalifornien det svaret, att han sannolikt
begått ett på för mycken lärdom
beroende misstag, och hur det i
verkligheten förhöll sig med denna sak har
först denna historia kunnat förklara.
Rätta förhållandet var bara det, att
solgubben i förvåning och undran hade
rivit sig bakom örat. Detta gjorde han
i häpnad över, att när han med två
solstrålar såg i Ester Olsdotters ansikte,
hur hennes sorg försvann, så
för-svunno för honom i samma ögonblick
de bägge solstrålarna. Detta kunde
solgubben icke fatta. Ändock borde det
ju ha varit rätt enkelt att förstå, att
när de båda solstrålarna kittlade Ester
Olsdotter i ansiktet, så log hon så att
vardera kinden fick sin lilla kindgrop,
där solstrålarna i sin lek genast gömde
sig för varandra och där de för resten
visst ha sin boning ännu i dag.

När Ester Olsdotter på hemvägen
skulle gå förbi sin hemligt förlovades
gård, stod han åter vid grinden. Hon
stannade, men icke heller nu blev
någonting sagt emellan dem, ej ens om
var hon varit och vad som hänt henne.
Ändock var allt nu annorlunda, och till
och med fästmannens elaka moder,
som ett ögonblick visade sig i
stugdörren i avsikt att gå ut, vände tillbaka
in igen liksom för att icke oroa de
unga.

Han kunde därför ostört se på Ester
Olsdotter. Hennes hår låg som en stor
smekning om hennes huvud, och som
en liten skälvande fågelunge hennes
hand i hans. Och hon var blåögd som
luften om vårarna.

Så gick hon därifrån, och plötsligt,
på en enda gång, anade hennes
fästman hela sammanhanget med hennes
bortovaro och med påklädnaden på
Mälarens strand. Då viskade han efter
henne ordet solbarn. Men ett sådant
ord kan naturligtvis aldrig sägas utan

att solgubben hör och uppfattar det, ja,
det kan icke ens viskas. Med sina
gyllene blickar fortfarande fastade på
Ester Olsdotter mumlade solgubben
för sig själv: så förstå människotrollen
ändå ibland, att de icke behöva ha
dräktbekymmer. På detta sätt kom
solgubben också att tänka på vad som
står skrivet om liljorna på marken, och
därvid inträffade åter en ganska
märkvärdig händelse. Man skulle kunna
säga, att det gick upp ett ljus för
solgubben, om det icke egentligen vore
oriktigt att säga så om den, som själv
är ljusets källa. Det var så, att
sol-gubben nu äntligen kom ihåg, att
samma flicka, som nyss fått hans dräkt av
solstrålar, var hans eget solbarn, hans
egen egnaste guddotter från
Fjällsjöälvdalen, där Lappland börjar och det
solbeglänsta svenska landet tar slut.
Han mindes henne där i hennes
barndomstid i sällskap med de andra
blommorna, bland dem två arter
liljekonvaljer. Han förstod nu också, varför
hans hand kommit att väva just kring
henne den dyrbaraste av dräkter —
hon var ju hans eget utomordentliga
sändebud och befullmäktigade ombud.

Vid minnet härav blev solgubben
så stolt och glad, att han kände sin
egen storhet växa. Detta märkte även
människorna, men de flesta av dem
begingo då liksom nyss solastronomen
i Kalifornien ett lärt misstag och
trodde, att alltsammans bara berodde
på, att solen nu börjat närma sig
synranden.

Då, i kvällsstunden, stod Ester
Olsdotter åter liksom på morgonen på
arbetarebostadens tröskel, och ett
minne av morgonens sorg var nära
att stiga upp inom henne. Men detta
märkte solgubben genast, och med
kvällens svalare solstrålar virade han
kring hennes panna ett band av
befrielse. Då äntligen blev hennes aning
till visshet, att hon trots allt ägde en

18. — 1915.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:29:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1915/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free