Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Då liljorna blomma. Av Anna Lenah Elgström. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DA-LILJORN/A-BLOMMA
AV ANNA LENAH ELGSTRÖM.
;(En avdelning av en längre novell avsedd att inflyta i förf:s snart utkommande
berättelsesamling »Stjärnan vars namn är Malört».)
Vid middagstid en solig vårdag skrev
messerMarsilio ner det sista ordet på sin
Platonöversättning och avslutade
därmed sitt livs käraste och största verk.
Det var alltså en högtidlig stund men i
detsamma han lade ner fjädern vid detta
sitt sista arbete gladde han sig redan åt
det nästa, gladde sig åt att vara
människa, att få leva och sträva mot allt
större vetande, allt klarare ljus. Stolt
rätade han ut sin böjda rygg i den
svarta kåpan och blickade med minen
av en god och nitisk tjänare helt
förnöjd, först mot Platobysten på sitt bord
och sedan genom fönstret ut över
Florens — Florens, vilket från och med
denna dag var upplåtet för den ädle
grekens visdom och som — gav Gud
blott konsternas beskyddare Lorenzo
hälsa och långt liv — snart skulle äga
än mer — allt mer och mer av de
gamlas skatter — de gamlas
hemligheter.
Och den älskade staden öppnade sig
liksom så glatt för hans blick — tycktes
fröjda sig med honom i
middagsstundens lätta, solstrålande luft, vilken kom
alla dess härligheter att skina. De två
förnämsta — domen och baptisteriet
— hade han också alldeles under sina
fönster och kunde alltid glädjas åt deras
oföränderliga vita prakt.
Likt ofantliga blommor bredde de ut
sig vid det stora torget, vilket de tycktes
vidga, göra sällsamt fritt och luftigt.
Det var som om deras ljusa massor
andades — överväxta av statyer och
reliefer, rosiga och brokiga av de
korall-skära och svartgröna mosaikband, vilka
från valv till grund korsade deras vita
ytor — liksom levde och blommade de,
skimrande av kraft och skönhet, över
dem höjde sig kampanilens flamlika,
vita gestalt, anförare för den skara av
tornspiror, vilka, vart messer Marsilio
vände ögat, sköto upp i luften likt
ljusstrålar — symboler, sade han sig, för
de tankar, som nere på marken tänktes
av män och medbröder, lutade över
pergamenten, grubblande och sökande
sig väg rakt in i himlen, just denna
stund.
För visso var detta en stad och tid att
glädja sig åt — en stad, en tid för stora
händelser.
I detsamma fick han se en praktfullt
klädd ung man komma fram bakom
domens hörn. Snabbt och flygande likt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
