Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Då liljorna blomma. Av Anna Lenah Elgström. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
personliga sorgerna överskyggade av
det stora allmännas liv — idéernas.
Måste man icke blygas, sade han sig,
över att man låter sina dagar gå så
smått — i små lidelser, små
bekymmer och intriger — blygas över att
man icke är nöjd att i sin myrmån
blott få vara med, äga den stora nåden
och gåvan att kunna arbeta, försöka
göra gott arbete så gott man kan och
sedan icke bry sig om hur det går
med ens lycka eller ens liv. Det största
var man ju ändå med om.
I en sådan sinnesstämning hade han
lugnt låtit tillvaron glida sig förbi och
obekymrat lagt år till år i forskningens
tidlösa glädje. Tills han en dag fick
återse den kvinna han älskat och sökt
och glömt. Han gick på gatan en kväll,
försänkt i tankar på sitt arbete, då han
plötsligt väcktes upp av ett sorl bakom
honom, vilket kom allt närmare och
blev allt djupare, som hade någon
färdats framåt gatan följd av mängdens
mumlande hot. Han vände sig om och
fick över huvudena på en folkhop se
en kvinnlig skepnad buren högt mot
aftonsolens brand i en bärstol,
blixtrande av guld och juveler. Orörligt stolt,
med höjt huvud avtecknade den sig
däruppe, likt en avgudabild — svart
mot den blodiga bakgrunden, så att han
blott såg dess sköna konturer lysa
ri-stade av guld i solskenet, som
mandor-lan kring en madonna. Så sjönk solen
hastigt och i den plötsliga skymningen
lyste ett pärlemovitt anlete till
däruppe, likt en stjärna, vilken tändes.
Han ryggade tillbaka med ett rop. Han
kände det, han mindes det väl, detta
ansikte av skön, vit marmor och i dess
sten — det enda vilket levde där —
dessa fjärran, ensamma ögon liksom
fängslade. O, alltför ofta hade det i
dödlig sorg undrande stirrat mot
honom ur nattens mörker — han kände
igen det ur djupet av sin själ.
Mängdens sorl, pöbelns smädelser stego upp
mot det som ett havs avlägsna brus
under vingarna på en falk — hon rörde
icke ens sina svarta ögonfransar, då
ropen ljödo allt högre. Men det var
av dem Pico fick höra sanningen. Hon,
Ruccelaiernas dotter och Malatestas
hustru, var bliven en skamlös,
blod-besudlad sköka — en bländande,
skoningslös kurtisan — Ippolito dei
Me-dicis älskarinna, köpslagerska om
kardinalshattar — Gonfalonierens mätress
— hundratals andras — allas, vilka
dögo att roffas och fördärvas — sist
Chigis, ockrarens, bankirens.
— Giv mig saltskatten, men giv mig
den dubbel, jag vill ha den i pärlor
ock! hade hon befallt. Och blivit
åtlydd. Pärlorna som glänste kring
hennes hals rodnade ju ännu av folkets
blod. — Förbannelse, blodsugerska!
Anatema, du vampyr I stego skriken.
Men orörlig fortsatte hon att drömma
— en annan värld var hennes, där var
hon ensam med sin längtan, sin
hemlighet — stirrande långt ut i
skymningen med sina stora ögon, bottenlöst
djupklara i det vita dunklet av hennes
ansikte. Likt irrande gnistor i en
avgrund av mörker flackade de omkring
— tills hennes fjärran blick kom att
falla på Picos uppåtvända ansikte. Den
stelnade där — hon lyfte sina
juvel-gnistrande händer och även de blevo
kvar i luften — hon satt där som ett
stumt rop, ett förstenat, fruktansvärt
skri av ångestfull kärlek. Men då han,
andlös, förtrollad, trädde ett steg
närmare, sjönk hon tillsammans — var
det som om hon, likt en spetälsk,
bävande dragit sig undan bakom sin
mask. Hennes ögon veko åter bort till
sitt fjärran och öde rum; hon bet ihop
tänderna och satt där på nytt, stolt
och orörlig — en skimrande, snövit
gudabild — och lekte med sina pärlor.
— Förbannelse! steg åter mumlet. Men
hon log mot de maktlösa och rasande
— ett leende av trött och oförsonlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
