Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Då liljorna blomma. Av Anna Lenah Elgström. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dighet, om människans storhet. Allt
vad han skrev handlade om detta.
Jorden var för honom universums
medelpunkt — runt om den, som om ett
fast och orörligt stöd, kretsade solen,
månen och stjärnorna, likt lydiga
tjänare. Och mitt i Alltet stod människan
— "modus et vinculum mundi",
världens samlingspunkt, universums
mittlänk — naturens tolk.
Han överlämnade boken till Marsilio
som med glädje mottog den och läste
mottot "Människan är en liten värld,
sammansatt av jordiskt stoft och
himmelsk ande, av plantornas vegeterande
liv och de lägre djurens sinnen, av
förnuft och änglarnas själ och av likhet
med Gud. I födelsen får hon allt detta
i arvedel och blir därigenom delaktig
av en viss särskild natur, som väl kan
förädlas och höjas men aldrig till sin
grundval förändras, vilket ej heller
tarvas." Det var främst detta motto
som enligt prästerna inneburit ett
förnekande av arvsynden, vilket kommit
påven att förbjuda även boken.
Ännu var alltså tiden icke mogen,
men skulle väl bli det. Här i Florens,
där en upplyst furste, som var
vetenskapernas vän, upprättat en
Platoaka-demi, hade ju den första gryningen av
den nya dagen brutit in, och det var
för att få vara med om soluppgången
Pico skyndat hit. Visserligen arbetade
starka krafter mot dess seger, klagade
Marsilio, isynnerhet förvirrade en viss
munk vid namn Savonarola sinnena
med sitt botgöraretal. Men det var
dock endast det lägre folket, kvinnor
och borgare, som löpte fara av denna
smitta, skyndade han sig att tillägga.
De visa, filosoferna och skalderna i
Lorenzos akademi stodo redan för högt
över dimmorna. Men Pico motsade
honom. Det var just folket, som först och
främst måste ledas över dem, vars
ögon måste upplyftas, vars hjärtan
måste vidgas. Ty, utbrast han, så
visst som alla hade samma natur, borde
de ock alla ha lika rättighet att nå
samma mål — det högsta. Åt detta
skrattade Marsilio som åt en orimlighet,
och i Picos hjärta steg åter hans gamla
känsla av ensamhet upp. Icke ens
denne vise gamle man förstod hela
vidden av hans förkunnelse — även hans
själ var kringmurad av nedärvda tankar
och fördomar, som hindrade sanningen
att intränga. Överallt samma mur —
han undrade ofta om han aldrig skulle
lyckas rubba en enda liten sten i den.
Men förtröttades icke — försökte
tålmodigt att övertyga sin åhörare under
dennes allt kyligare tystnad. Hade icke
i Antiken många filosofer varit enkla
och olärda män, smeder, slipare, ja,
t. o. m. slavar, likt den ädle Epiktet?
I sanning, de lärda i denna tid gjorde
Visheten en blodig orätt med att vilja
behålla den för sig själva. Sanningen
fick ej vara, den kunde ej vara en
särskild krets’ förmånsrätt, lika litet som
en särskild tids. Alla skolor och alla
tider hade haft lika rätt — nu gällde
det blott att finna deras gemensamma
grundval, Platos andliga tyngdlag, den
ordningens och skönhetens Ande, han
talat om, som dold fanns i allt vetande
och när som helst kunde framträda ur
kaos för att ena det människornas
okunnighet åtskilt och söndrat, för att
förklara det seklerna gjort dunkelt och
århundradena glömt.
— Men, utropade han, och den
ädelmodige gamle Marsilio glömde för en
sekund all den avund en människa
alltid känner mot en annan, vilken klart
ser samma ting han själv blott skymtar
— all den ovilja och misstro, sade han
sig sorgset, vilken då blottar att man
sällan förmår älska sanningen över sig
själv — för att befriad och medryckt
av Picos hänförelse varmt och
broderligt beundra honom.
— Men, ljöd ynglingens klara röst,
vår väg är vägen till detta. Må vi troget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>