Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En puss i påsk. Av G. Halfdan Liander. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som, förargligt nog, verkligen är en
rätt ståtlig karl, icke saknar
förutsättningar att slå an på damerna.
Hélénes trolöshet föreföll mig
emellertid horribel, och jag funderade redan
på, om jag skulle utmana Maximilian
eller jaga mig en kula genom huvudet.
Men duellen är ju förbjuden i svensk
lag och att skjuta sig för pannan, när
man nyss nått myndighetsåldern,
innehar underlöjtnants grad och bär
fältmarskalksstaven i ränseln, är icke
så värst lockande. För övrigt lär det
ju vara modigare att leva, säga
moralisterna. Alltså beslöt jag mig för att
leva. Marianne måtte emellertid ha
anat den fruktansvärda kamp, som
rasade i mitt unga krigarhjärta, ty hon
sade lugnande:
— Kära Göran, tag nu inte saken
så förtvivlat hårt. Du har naturligtvis
svärmat en smula för Héléne. Men
du måste bära ditt öde som en man.
Se här har du brevet, som du kan
läsa för att trösta dig.
Med dessa ord lämnade mig min
hjärtlösa syster åt mitt dystra öde och
ensamhetens grubbel, då det
naturligtvis i stället borde ha varit hennes
förbaskade plikt att ömt kyssa mig på
pannan. Det bruka kärleksfulla systrar
göra. Men Marianne är inte
kärleksfull.
Läsa detta brev av den trolösas hand!
Nej, kära Marianne, visserligen har
du utgivit ett häfte noveller —
anonymt förstås — och gör anspråk på att
äga människokännedom, men din
stackars olyckliga bror och hans förträffliga
karaktär har du inte lärt dig känna trots
en mer än tjuguårig bekantskap, om du
tror, att han skulle vilja nedlåta sig att
läsa ett brev från en kvinna, som visat
nog dålig smak att föredraga en
skol-fux för en kunglig svensk
underlöjtnant. Nej, pass!
Min första impuls var att lämna
rummet för att ute i det bullrande
världslivet döva min smärta. Men det
fördömda brevet liksom fascinerade
mig, där det helt oskyldigt låg på
salongsbordet. Om jag ändå skulle läsa
det? Ja, jag bekänner till min nesa, att
jag ej kunde motstå frestelsen. Måtte
mina stamfäder förlåta sin äreförgätne
ättling l
Alltså, jag satte mig bekvämt till rätta
i en fåtölj, vecklade med darrande
händer upp brevet och läste:
"Ekeberga den 25 april 187 ..
Käraste lilla Marianne!
Sedan vi sist träffades, söta du, har
det hänt mig något, som jag
ovillkorligen måste bikta för dig. Men hur skall
jag börja? Tankarna snurra i min
stackars hjärna som — ja, än värre,
än när din högst martialiske herr
broder, lille Göran — jag kan aldrig låta
bli att skratta, när jag tänker på, att
jag är en halv tum längre än han —
försöker snurra sina ännu obefintliga
mustascher.’’
(Här måste jag göra en paus i
läsningen. Den trolösa varelsens
ogrann-laga skämt blev mig nästan för starkt.
Jag funderade starkt på att kasta brevet
på golvet och gå min väg. Men gunås
— min nyfikenhet besegrade ännu en
gång min stolthet. Sedan jag
någorlunda återvunnit fattningen, återtog jag
alltså läsningen.)
"Jo, kan du tänka dig, Marianne lilla,
jag har gått och förlovat mig i påsk —
ja, kan du tänka dig, förlovat mig! Och
med vem? frågar du. Om det icke
vore grymt att alltför länge sätta din
nyfikenhet på prov, borde jag låta dig
gissa. Det är varken kammarjunkare
Silfvergahm eller löjtnant Sabelhjärta,
skall jag säga dig, trots alla dina små
impertinenta insinuationer. Du vet för
övrigt att jag aldrig kunnat tåla
löjtnantshjärtan ens i buketten" . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
