Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En puss i påsk. Av G. Halfdan Liander. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
särdeles läshuvud. Officersexamen var
nog på hans tid ingen så konstig
historia/’
(På "hans" — ja, det var nog bäst
hon lade till det, lilla fröken
nipper-tippal Ja, jag kunde verkligen icke
bespara mig denna lilla välbefogade
interjektion mitt i brevstudiet. Men
vidare i texten.)
"När Max reste, lovade han att
komma igen till påsken. Det klack till
i hjärtat på mig. Men pappa nickade
och såg belåten ut. Och så voro vi
ensamma igen.
Pappa svor över gikten och hade
gruvligt ledsamt, när han nu inte hade
Max att spela bräde med. Och mamma
behövde mig jämt i hushållet, så att
stackars pappa mest fick vara ensam.
Ett hushåll på landet är minsann ingen
småsak att sköta, må du tro, men det
där har naturligtvis inte en
stockholmsfröken som du en aning om.
Vinterbjudningarna hade längesedan
upphört, och som vi på landet ha långt
till grannarna, så levde vi nästan som
eremiter. Så länge sjöarna buro, kom
ibland gamla major Vintergranath över
till Ekeberga, drack sina sedvanliga
två toddar och kallade mig "lilla
stum-pan" eller "lilla hjärteklämman", som
han nu gjort så långt jag kan minnas
tillbaka.
Men till slut hördes inte heller
farbror Vintergranath av, vilket tydde på,
att sjöarna började bliva osäkra. Och
en dag hörde jag för första gången
lärkan över mitt huvud. Det var vår.
Och drivorna smälte, isarna bröto upp
och i björkhagen nere vid kvarnen
började blåsipporna sticka upp sina
små blyga huvuden. Ja, det var redan
vår. Men kom då aldrig påsken? Vet
du, Marianne, det steg upp en sådan
underlig längtan inom mig — en
längtan av det slag, som jag aldrig förut
känt. Och jag såg i almanackan och
räknade — räknade först veckorna och
så dagarna. Varför? Ja, jag visste det
icke själv.
När väglaget tillät, tog jag mig långa
promenader. Det hör som du vet till
landets anspråkslösa nöjen. Ibland hade
jag gamle Pang med mig, men han höll
sig helst hemma hos pappa och
avfärdade mig vanligen med en nådig
vift-ning på svansen, när jag lockade på
honom. Och jag gick för resten helst
ensam med mina tankar och drömmar.
Äntligen gick då påskveckan in med
ovanligt varma och soliga dagar för
årstiden. Grågässen drogo med
melankoliska skrin i stora flockar mot
norden, sälgarna lyste med sina lustiga
gula små knoppar och pilarna började
smått grönska i solskenet. På rabatten
utanför mitt fönster såg jag en morgon
tre påskliljor i knopp.
Jag började undra, om Max verkligen
skulle komma. Hade det funnits
prästkragar, skulle jag ha rådfrågat dem:
kommer — kommer ej — kommer.
Du känner väl till den gamla
beprövade metoden.
Skärtorsdagen gick in utan att någon
Max hördes av, likaså långfredagen.
Aldrig hade någon långfredag tyckts mig
så lång. Och så kom påskaftonen.
Hela förmiddagen väntade vi förgäves.
Mamma var lugn som vanligt, men
pappa muttrade och var vid dåligt
humör. "Nu kommer han nog inte,"
sade vi, och pappa gick efter middagen
in till sig för att i förargelsen ta sig en
tupplur.
Jag kände mig nästan smått förargad.
Nog borde Max åtminstone ha kunnat
underrätta oss, om han blivit
förhindrad.
Äntligen hördes vagnsbuller i allén.
Det kunde väl aldrig vara kronofogdens
eller prostens, undrade mamma. Å
nej, det var ju högtidsafton. Jag sprang
fram till salsfönstret — tänk du, jag
sprang! Nej, se var det dock inte
Max, som kom till slut. Att väcka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
