Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En puss i påsk. Av G. Halfdan Liander. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pappa var ett ögonblicks verk.
Han for upp med en fart, som
skulle hedrat en tjuguåring och
gnuggade sömnen ur ögonen,
när han fick veta vem det var.
Mamma glömde i häpenheten
att taga av sig
hushållsförklädet, ja, själva Pang glömde bort
sin stelbenthet, och där stodo
vi nu hela huset ute på
förstu-trappan för att taga emot den,
som vi trott, förlorade, men nu
återfunna sonen.
Men så kom jag plötsligt
ihåg min skuld till Max och
gripen av en oförklarlig ängslan
störtade jag in igen, innan
åkdonet hunnit svänga in på
gårdsplanen.
Och så hörde jag, hur Max, sedan
välkomsthälsningarna hunnit
undanstökas, med stentorsstämma ropade i
tamburen, förmodligen i tanke att jag
skulle höra det:
’Men var är då lilla Lena? Jag
tyckte, att även hon nyss stod där ute
på trappan.’
När Max riktigt ville förarga mig,
brukade han alltid kalla mig Lena.
Han visste, att jag avskydde den där
förkortningen av mitt namn. Han
tycktes ej ha glömt bort sin gamla vana
att retas. Men han skulle minsann få
vänta, innan jag kom fram!
Äntligen fick han då reda på mig
bakom pappas bokskåp, och jag sade
honom, att han förtjänt att mycket längre
få leta efter mig. Och så fick han stå
inför Pontius Pilatus och redogöra för
orsaken till sitt oförlåtliga dröjsmål.
Nå, han avgav ju en tillfredsställande
förklaring och fick absolution. Han
hade nämligen lagt sista handen vid sin
doktorsavhandling, som nu låg klappad
och klar.
På kvällen blevo Max och jag av en
händelse lämnade ensamma i det blå
förmaket. Mitt hjärta bultade så, att
jag var rädd att Max skulle höra det.
Skulle han nu utkräva sin fordran? Jo,
mycket riktigt, Max tycktes ha ett gott
minne.
’Nå, lilla Héléne, vill du nu betala
din skuld?’
’Vilken skuld?’ frågade jag så
oskyldigt jag kunde.
’Åhå, lilla kusin, nog minns du
väl.. .’
’Nej, jag minns ingenting alls. Du
kan väl inte begära, att man skall
komma ihåg alla dumheter, man lovar..
Nej, fy Max!’
Kan du tänka dig — han kysste mig
rakt på munnen.
’Och så kräver man ut ränta på en
gammal fordran,’ fortfor den
oförbätterlige, och jag tror, att han tog ännu
ett par tre kyssar.
Vad Max sedan sade och vad jag
svarade står för mig i en oredig
hågkomst, men att det måtte ha varit något
avgörande för livet, kan jag förstå,
eftersom jag satt i Max knä, när pappa
och mamma om en stund kommo in.
Max påstod helt frankt, att vi hade
förlovat oss, och då jag icke kom mig för
att inlägga någon gensaga, gav oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
