Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förvåning. Vad i all världen var det
här för en kuriös byggnad mitt inne i
en välskött park, eller i varje fall strax
bakom denna park och en elegant
villa? En lagerbyggnad! Han kastade
den ena blicken efter den andra på
den grå tegelmuren som för att
genomborra den och utspana de hemligheter
som möjligen kunde slumra på dess
andra sida. Endast då och då avbröts
dess gråa enformighet av ett fönster,
uppe under taket och med mattslipat
glas, om han såg rätt. Åter slungade
han tankarna fram och tillbaka på jakt
efter en lösning, men utan att nå den.
Med ens slutade den grå väggen, och
herr Kessel framför honom vände
sig om.
— Fyrtioåtta meter, mumlade han,
om jag räknat rätt. Och inte en dörr
på den här sidan. Fönsterna ha
mattslipat glas. Har ni sett det, Gaston?
— Ja, monsieur. Vad i all världen
tror ni det kan vara för en byggnad?
Herr Kessel började stirra framför
sig genom nattdunklet utan att svara
på hans fråga. Några buskar och ett
dussin popplar bildade små dungar runt
omkring dem, men rakt söderut, ett
tjugotal meter från dem, tyckte Gaston,
som följde riktningen av sin chefs
blick, sig se någonting blänka otydligt.
Plötsligt ryckte herr Kessel till och
sade:
— Vad nu då — det är ju
järnvägen. Järnvägen från Battice till
Liége! Äro vi så långt åt söder?
Lecoq, som hastigt tagit några steg
framåt vid hans ord, vände sig om och
nickade.
— Järnvägen från Battice till Liége,
monsieur, som ni säger! sade han.
Herr Kessel såg ett par ögonblick
på järnvägsspåret, vars blankslitna
skenor glimmade till vid en plötslig
ljusning i natthimlen. Därpå vände
han sig mot öster och återtog utan att
säga något marschen längs den grå
husväggen. Gaston och de två
polismännen följde honom i samma tystnad.
De hade väl gått trettio eller
trettiofem steg, då det kom ett utrop från
herr Kessel i spetsen som hejdade de
andra. Han stod alldeles stilla och
pekade med fingret på någonting
framför sig.
— Se där! ropade han. Ett
järnvägsspår — ett privat järnvägsspår!
Vad säger ni nu, Gaston? Ett litet
privat järnvägsspår! Fabriken som inte
är någon fabrik intresserar mig
verkligen mer och mer.
Gaston tog ut stegen och nådde sin
chef. Herr Kessel hade rätt; ett
järnvägsspår korsade deras väg i rät
vinkel, ett av den sort som lägges ut vid
avlastningsstationer av mindre
betydenhet. Det kom från linjen till höger
om dem och slutade tvärt vid en port,
som bildade ett svart avbrott i den grå
tegelväggen till vänster. Skenorna
voro icke blankslitna men företedde
tydliga spår av nötning.
Gaston såg upp på sin chef.
— Det måste vara en upplagsplats,
monsieur, sade han. En lagerbyggnad.
— En lagerbyggnad! upprepade
herr Kessel. Utmärkt, Gaston. Men
nu är jag på andra sidan om gott’och
ont. Det roar mig att se efter vad
som finns på lager i den byggnaden.
— Men, monsieur, betänk då . . .
— Jag betänker ingenting annat för
ögonblicket, Gaston, än att vi kanske
ha fyrtioåtta timmar på oss innan —
Gud vet vad, och Gud vet till vad
gagn. Betänka! — vad säger ni själv?
Denna chaufför som varit i hans tjänst,
som hållit med honom utanför det hus
där––––
— Huset bredvid, monsieur. Och
chauffören hade han ju . . .
— Det gör mig lika mycket nu!
Chauffören, huset i Rue Madeleine,
och så denna lagerbyggnad strax
bakom en privat villa i,,. Brukar man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
