Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Pastejbagaren. En krigshistoriett av Ernst Jotson. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därpå fann han ett annat lämpligt
rep, som han snodde kring de sovande
männens halsar, i det han lämnade ett
tomrum av cirka tio fot, sedan
löjtnanten hade blivit snärjd. Denna rad
fäste han vid sadeln på den sista hästen
i snöret. Så, där voro de, sju hästar
öch sju män i indiansk fil!
Kyrkuret slog fem, när Karl Emil
lyfte upp ett ämbar iskallt vatten och
plask! kom det allt över herr
löjtnanten. Plask! ett andra ämbar över
sergeanten. Utan att vänta, för att se
följden av sitt kraftiga döpande, gick
Karl Emil till pumpen efter ytterligare
två ämbar, som han fördelade bland
männen.
Och så vidare, ända till dess de alla
sju voro någorlunda återställda från sin
sömnsjuka.
Det svors rätt snällt nu en stund,
men det hade ingen verkan på Karl
Emil.
Han, hjälten som hade tagit sju
män-niskoätare, var lugn och sansad. Ett
leende lekte i hans mungipor; det var
allt — blott ett enkelt leende av
tillfredsställelse.
Med lugn gick han in i huset och
fyllde sin pipa; med lugn tände han
den; med lugn trädde han ut och lyfte
upp på sin vänstra skuldra sju
hop-buntade lansar med fladdrande små
flaggor och fula skarpa spetsar; med
lugn grep han den ledande hästens
tygel och — o, med vad lugn gav han
ej marschsignalen!
—- Framåt!
Hästarna voro lydiga, de rörde på
sig. Lydiga voro likaledes männen;
de rörde på sig också — de måste
röra på sig eller bliva kvävda.
Så nedför den ännu slumrande
gatan!
Och vidare, tills de kommo till
huset,, varest Trudchen bodde. Där
trummade Karl Emil ett så
sakramen-skat skarpt tapto på dörren, att
Trudchen trodde, ryssarna hade kommit.
Och så hade de ju också.
Hon slängde helt upp sitt fönster.
Hon var förtjusande i sin vita — skola
vi kalla det nattklänning — med de
luftiga spetsarna och de blå banden
kring halsen.
— Du min skapare! utbrast hon och
lyfte upp sina armar.
— God morgon, Trudchen, sade
Karl Emil och blåste ut ett tjockt
moln. Jag har fört till eder en lång
rad av fångar. Var skall jag ställa
dem? — —
Karl Emil kan nu, om han så vill
och ej finner det alltför obekvämt,
knåda sina pepparkakor med ett
järnkors på bröstet och två vita, knubbiga
armar kring sin hals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
