Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När de döda stjäla. Av Thomas Thorn. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alltså:
På förmiddagen den 13 december
1914 var det blidväder, det droppade
från snön i takrännorna och luften låg
tung av rök och fukt över gatorna. Det
var — åtminstone för mig — en sådan
dag då man tyr till sällskap med
människor, böcker eller hus. Jag drev
omkring i de små gränderna där staden
är som mest koncentrerad — i ont och
gott. — Röken från skorstenarna slog
ned mot stenläggningen, den doftade
tallvedsbrasa och stuga på landet. Men
i de gränder jag gick fanns endast
tidningsofficiner och krogar med dåligt
rykte. Dagen var mörk och mattgult
lampsken lyste genom de immiga
källarfönstren.
Jag var trött på att gå ensam och
snösörjan hade trängt igenom mina
skosulor. Jag gick ned i en källare,
vars skylt lockade med: varm mat, bier
och vin. Luften därnere ångade av
människors och stångkorvs
utdunst-ning; mina ögonglas immades, jag såg
ingenting men hörde många röster.
Jag kunde knappast andas och mitt
huvud svindlade; blind och halvt
bedövad famlade jag mellan stolar och bord
framåt det sandiga golvet. Då skar en
röst genom sorlet av stämmor:
— Nej, se Thorn! Välkommen till
detta det bästa bland ställen! Sitt ned
och drick ädel Malvasir med små
fattiga skalder.
Jag kände inte rösten men den
tjänade mig som en klockboj i dimman;
jag gick i dess riktning och kände mig
tryckas ned på en stol medan druckna
röster hälsade mig. Jag torkade min
pincené och såg på mitt sällskap.
Den ene var Pilten, den olycklige
lille poeten med gosseutseendet,
neura-steniker och absintdrickare, som levde
— så mycket han levde — på att skriva
illa betalda sonetter till
boulevardbladen. En fin och hygglig ung man,
som ingen makt på jorden kunde hjälpa.
minst av allt pengar; han var född att
gå under på ställen sådana som detta.
Den andre var Walden, "H.
Wolf-gang Walden, skriftställare, träffas 6
—7 e. m/\ som det stod på hans
visitkort. Jag kände honom knappast, det
var för övrigt ytterst få som kände
honom. Han hade för helt kort tid
sedan dukit fram ur ett okänt
föregående; han utgav sig som
skriftställare och misskänt geni, hade långt
svart hår och ett aldrig ansat blåsvart
skägg som dolde två tredjedelar av
ansiktet. Detta och hans ogenerade,
påträngande sätt förskaffade honom
snart medborgarskap inom den
publicist- och konstnärsbohem som tiden
till trots fortfar att finnas till i
Stockholm. Han hade dessutom då och då
underbart gott om mynt vilket varje
gång hade till följd en invasion av
bleka, orakade, underligt klädda
individer på de gyllene krogarna. Kanske
var det detta som gjorde att bohemen
icke såg honom ogärna, trots att han
citerade isin uppgivne älsklingsskald,
Goethe, på kyparetyska.
En brusande gaslåga i sprucken,
smutsig glaskupa belyste skumt de
övrigas ansikten: en flottist med ett
knivhugg över näsan, en chaufför med
en söndertuggad cigarr i sin bruna mun
och en tredje person utan något annat
yttre särmärke än en smal grön
sidenrosett graciöst knuten om en röd, naken
tjurhals. Det var tydligen Piltens
verk, han hade sin glädje i färgeffekter.
I detta sällskap drack jag ädel
Malvasir som skulle kommit gudarna att
hicka. Röken låg i åskmoln kring våra
huvuden och av dagen därutanför såg
vi intet. Röster surrade från borden
omkring oss men endast
interjektio-nerna mäktade att skära igenom sorlet.
Vid vårt bord tog sig ruset uttryck i
fånigt verstaleri, där Pindaros, Goethe
och sista femörestrycket tävlade om
uppmärksamheten. Mannen med siden-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
