Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När de döda stjäla. Av Thomas Thorn. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rosetten ville sjunga Bellman men
förväxlade honom med Norlander och
satte sig ned att hicka––––
Jag måste nedskriva allt detta så
omständligt som jag gör för min
sinnesfrids skull; ty om jag vet att min
berättelse på något enda ställe blivit
beskuren eller omskriven skall snart det
ögonblick komma då jag tvivlar på
alltihop.
Och jag vill inte tvivla; jag ser ju
tydligt för mig hur chauffören trött
av för mycket Malvasir somnar in
med pannan mot det nedsölade bordet,
ja, jag hör hans tunga sörplande
andhämtning som blandar sig med
gaslågans entoniga sång. Jag ser mannen
med det gröna bandet kring den svällda
röda nacken med gungande steg
försvinna i dimman i den riktning där den
klara dagen möjligen ännu lyser genom
dörrens immiga glas — möjligen, ty jag
vet icke hur många timmar jag
till-bragt i detta helvete av förpestad luft
och dålig sprit. En järnhand klämmer
kring mina tinningar. Jag ser i dunklet
hur flottisten stegar bort till den
bleck-beslagna disken och börjar en grotesk
flirt med den jättestora pussiga
kröger-skan; ärret över hans näsa lyser blod-
rött och hans läppar dregla av snus och
vin.
Jag ser Piltens goda gosseögon fyllas
av all tillvarons vemod, hans läppar
rör sig i sorgsna rytmer men han talar
icke, endast dricker. Och slutligen
Walden, vars svarta gestalt behärskar
det hela, vars dödsskugga redan svävar
över det smutsiga bordet och förmörkar
gaslågans ljus, som en nattfågel, med
––––nej, jag glömmer mig — det är
inte sant, det fanns ingen dödsskugga,
ingen nattfågel — — det finns inga
bevis, och detta är en lugn, objektiv
berättelse nedskriven med kall panna
och stadig hand.––––
Vi steg ut genom källardörren,
Pilten, Walden och jag. Det var ännu
förmiddagsdager och den bländade
mina ögon. Den friska luften sände
sitt syre som ett eldande vin genom
min halvkvävda kropp, och jag kände
mig rusig. En bil väntade oss; vi
skulle hem till Walden, han ville det
och han hade flaskor därhemma.
Bilen stannade utanför en
blomsterhandel ; Walden steg ur, hans gång
var icke stadig och det brann en
underlig eld bakom hans kupiga, hornramade
glasögon. Han kom igen med famnen
full av blodröda nejlikor; jag känner
ännu deras doft av daggvåta
trädgårdssängar fylla bilen. Vi stannade utanför
det hus där Walden bodde. Det
droppade från takrännorna i en entonig
sorgsen melodi, och den lille poetens
unga huvud hängde trött mot bröstet.
Waldens rum, fem trappor upp
under takåsen — å, hur jag minns det;
hur jag kan det utantill! Jag vaknar
om nätterna andklämd efter en
mardröm, jag öppnar ögonen och tvingar
min blick att vila på det matta,
rogivande, svalt gröna nattskenet på
rullgardinen, men jag ser: storblommiga
fula tapeter, med fläckar i fantastiska
konturer, jag kan räkna de fläckarna
och jag vet att den stora där längst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
