Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När de döda stjäla. Av Thomas Thorn. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När ekot efter det dödande skottet
förklingat stodo de båda övriga i
rummet närvarande personerna villrådiga;
så överraskande hade det hela kommit.
Men när den första bestörtningen lagt
sig skyndade de att lämna den hjälp som
lämnas kunde. Kulan från
brownings-pistolen, hade gått in i högra tinningen,
efterlämnande ett obetydligt blödande
sår; man konstaterade att hjärtat ännu
slog, om också svagt.
I sin smärtsamma överraskning
tänkte de båda herrarna ej på att
underrätta polisen; — hur jag önskar att
vi ändå hade gjort det! — jag hade
då haft ett vittne, ett ojävigt,
uniformerat vittne på att skottet hade smällt,
att Walden var skjuten och att jag själv
icke är galen. Men — förlåt mig, det
här hör ju icke till tidningsreferatet.
Deras enda tanke var att fortast
möjligt få den döende till sjukhuset. De
anskaffade en droska, och buro sedan
med förenade krafter ned hr Waldens
medvetslösa kropp. För kusken
upp-gåvo de att det var en svårt sjuk som
skulle föras till Birkasjukhuset.
Tjänstgörande läkaren där dr Damm
konstaterade vid framkomsten att döden
inträtt.
Den så sorgligt bortgångne etc. etc.
Jag är nöjd med detta mitt referat;
när jag nu ser händelseförloppet skildrat
i dessa yrkesmässiga, ointresserade
ordalag vet jag att det är sant, och jag
gläder mig åt det likt en som ur
gung-fly kommit på fast mark. Jag följde
själv med Erik Damm in i
undersökningsrummet och lyssnade på hjärtat,
som icke slog längre. Walden är alltså
död, död genom självmord den 13
december 1914 kl. 12,30 f. m. Erik
Damm har sagt det, jag själv har
konstaterat det och jag kan våga
fortsätta. —
Pilten och jag gick tysta framåt den
breda ödsliga gatan som ledde från
sjukhuset. Malvasiren och källarluften
tyngde ännu bakom våra pannor, men
skottet hade gjort oss nyktra. Den lille
poeten kände Walden nästan lika litet
som jag, hade antagligen aldrig känt
sympati för honom, men ändå teg vi,
och tänkte gott om den döde. Att det
var litet billig teater i hans död kom
inte för oss då.
Vi gick förbi en enkel restaurant och
som på tyst överenskommelse steg vi
in i matsalen och beställde lunch. Med
särskild tillfredsställelse minns jag att
vi åt tung, borgerligt solid mat och
drack sävliga maltdrycker. Kaffet
intog vi i ett litet rum med väl nedsuttna
trygga schaggsoffor och vi talade vid
billiga cigarrer om små och enkla saker.
Jag vill gärna erkänna att vi drack ett
par glas av någon inhemsk konjak med
tre stjärnor, men om också Piltens
hand darrade när han fattade glasets
oslipade stängel, var min egen fast och
stadig. Och minnet av vad som nu
hände står för mitt minne klart och
skarpt som kilskriften på en assyrisk
lertavla.
Kl. 2,45 slängdes ytterdörren till
förstugan upp, och en brådskande, kort
och koncis stämma hördes ropa:
— En whisky, var för slag som
helst, och en telefon, riks eller
allmänna, samma vilken!
Jag spratt till, rösten kunde icke
tillhöra någon annan än Henrik Ek,
journalisten, som drev det extraordinära
reportaget med lidelsefull
sportmässig-het. Vad hade han att göra här; —
denna enkla och oskyldiga lokal var den
sista jag skulle vänta finna honom på.
Jag behövde inte vänta länge på
förklaring; en ringning i telefonen, ett
nummer — och sedan Ek:
— Det är Ek! Är
eftermiddagsupplagan i press? — Gudskelov, här är
saker, ska du tro — är du klar?
Ett häpnadsväckande försök till
bankrån .. . begicks i dag kl. 2,30 ... i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
